Knausgård nummer fem

Jag har nu läst 2 600 sidor om Karl Ove Knausgård; om en helt vanlig människas liv, inget är ju extraordinärt eller särskilt uppseendeväckande med Karl-Ove. Hans pappa var ovanligt obehaglig och blev så småningom alkoholiserad, men det är ju inte så ovanligt. En del (som inte läst) säger att böckerna är en egotripp. Jag betraktar dem som demokratins och välfärdspolitikens stora roman: de är den vanliga människans seger. På 1930-talet trodde man den skulle gestaltas som en kollektivroman. Men det blev som en individroman. 

Sista delen kommer addera ytterligare tusen sidor. Jag har inte mycket gemensamt med Karl–Ove Knausgård, förutom musiken, läsandet och skrivandet. Men ändå känner jag igen mig — i vanligheten, i medelklassen, i fumlandet.

"Allt inflätat i minnet, allt färgat av sinnet. Genom kokongen som är våra liv strömmar så tiden. En gång var vi sjutton, en gång var vi trettiofem, en gång var vi femtiofyra. Minns vi den dagen? Den nionde januari 1997, när vi gick in på REMA 1000 för att handla och kom ut igen med en kasse i varje hand och gick ner till bilen, ställde ner kassarna på marken och låste upp dörren, lade kassarna i baksätet och satte oss?"

Jag är femtiofyra år nu. Vad minns jag? Varför blev jag den jag är?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s