Hindenburg

Om tjugo år kommer Susanna Lundin skriva romaner alla vill läsa. Jag är rätt säker. Jag kommer då vara 75 år och med dålig syn leta mig fram i bokhyllan för att läsa om hennes första roman, den lilla fina Hindenburg från hösten 2012. Jag tror jag fortfarande kommer tycka om den, och förföras av det både uppslagsrika och charmiga berättandet. Den är ju som en osannolik kombo av Nalle Puh och David Lynch.

Vad ska man säga om två kramdjur som bor i ett torp i skogen, med en lögndetektor i källaren, en hemlig dörr bakom pionbladen till en underjordisk värld av gångar och rum och möjligen kvarglömda efter att människorna försvunnit från jorden?

Eller handlar den kanske om något annat? Om en ensam flicka, ett uppbrott och en förlust? Det blir aldrig riktigt klargjort. Men det är så vackert berättat, med så många små berättelser invävda i den större. Bäst tycker jag om den hur människorna en gång började tillverka liljekonvaljer av bl a "vävnaden från vänstra hjärtkammaren hos unga män" som fördes bort till avlägsna soldattorp. När deras kroppar plundrats sänktes de i små skogstjärnar som allt sedan dess är svarta och grumliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s