En erotisk tvångströja

Abdellah Taïa: Frälsningsarmén.

Elisabeth Grates förlag.

Översättning: Håkan Lindqvist & Davy Prieur.

I Abdellah Taïas korta självbiografiska romaner är kärleken visserligen möjlig, men bara som tillintetgörande erfarenheter. Varje förhållande är som en eruption av hängivenhet och hänsynslöshet, längtan efter jämlikhet och maktbegär, där gränsen mellan lycka och smärta smälter undan. Kärleken är ett märkligt spel. Han såg det redan hos sina föräldrar i Marocko. Han undrade över det när han blev förälskad i sin storebror. Han upplevde det första gången som barn med en fyrtioårig man i biografmörkret i Tanger.

Det var länge sedan jag läste en så genomsexualiserad prosa. Varje avsnitt präglas av begär, erotik, hud, kropp. Det är vackert. Men också säreget inlåst, som om Taîa levde i tvångströja.

Förra året fick Ett arabiskt vemod lätt kultstatus. Den var komprimerad och mer raffinerat skriven än den till synes enkla formen först antydde. Det var som att han iaktog sig själv på film, i ett slags voyeuristisk autofiktion.

Frälsningsarmén som nu kommer på svenska är två år äldre, betydligt enklare och mer anspråkslös. Den har två distinkta akter. Den första är barndomen i Marocko präglad av den tidigt framväxande insikten att han är homosexuell, en zamel. Den andra kretsar kring hans första långvariga relation, som student, med en professor i Geneve — och hans längtan att bege sig till drömmarnas och möjligheternas städer i Europa.

De båda romanerna ska absolut läsas tillsammans. De kan inte separeras. Ja, egentligen bör de uppfattas som ett enda sammanhängande verk.

Taïas temperament och tonläge är som nordafrikansk blues; ett slags ihärdig men ständigt tragisk strävan efter frihet från underordning och hemlighetsmakeri. I sin marockanska familj kan han aldrig berätta om sina kärlekar. I Europa betraktas han som arabhora. Inte ens i de mest självutplånande kärleksförhållanden finns den frihet han söker, den är alltid infångad i svartsjukans fängelse. Han verkar dömd att alltid bryta upp, avvisas, ge sig av, minnas. ”Friheten i Västerlandet? Vilken frihet?”

I Frälsningsarmén slås jag av hans oblyga kvinnoförakt. Kvinnor utanför den egna familjen kallar han häxor som manipulerar och förstör män, ”hjärntvättar dem, banaliserar dem, dödar dem”. Hans värld är hundraprocentigt homosocial. Är det därför jag tycker det känns som att han lever och skriver i tvångströja?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s