Jag supportar Maria Sveland

Konstig rubrik? Ja, men det känns som det behöver sägas. Maria Sveland har en enorm förmåga att framkalla aggressiva reaktioner. Nu senast Janne Josefsson som uppenbarligen tappat humöret, och alla spärrar, vid ett "panelsamtal" på Grävande journalisters konferens Gräv 2013 i helgen.

Så här skriver Sveland på sin blogg om "samtalet" och de upprepade attackerna mot henne:  "För vad var det de egentligen bevittnat? En närmast perfekt iscensättning av det jag skriver om i min bok Hatet. Hur manlig aggression lätt drabbar kvinnor som tar plats. Det gick en tydlig signal från scenen ut till alla de kvinnor som befann sig i detta rum denna kväll; Vet din plats och håll tyst. Låt det vara så som det alltid varit, låt männen synas och höras. Låt männen tala i församlingen."

Det är inte bara män som blir provocerade av Sveland. I Expressen sopade Nina Lekander till Hatet så jag tappade hakan av förvåning. Och i Flamman gjorde Ann-Charlott Altstadt, från en helt annan vänsterposition än Ninas, ungefär samma sak.

Jag läste Hatet när jag hade influensa för någon vecka sedan. Den gjorde mig så glad att jag nästan blev frisk. Den är en nödvändig storstädning på de antifeministiska vindskontoren. Jag har ofta tyckt att Sveland kan bli slängig i debatten. Men nu är ju det bortslipat. Fram träder i stället en författare som helt behärskar sitt patos — och den svåra gränsen mellan privata och samhällspolitiska avsnitt. Det kanske inte är så konstigt att hon provocerar fram reaktioner.

Jag har också invändningar. Men det har man ju alltid när man läst en bok man engagerats av.

I första avsnittet om Evin Rubars tevedokumentär "Könskriget" från 2005 tycker jag t ex Sveland gör det för enkelt. Det fanns ju en anledningen till att inte alla feminister reste sig för att passionerat försvara Roks och forskaren Eva Lundgren efter dokumentären. Kritiken mot Roks hade funnits länge och kommit från just feminister, ofta från de mer kulturradikala. Inte mot Roks arbete, men mot deras samhällssyn och könsanalyser. Eva Lundgren ska vi inte tala om. Hon var också ifrågasatt. När Sveland inte skriver nånting om den "inomfeministiska" kontexten blir berättelsen rätt obegriplig. Men det var därför just Roks och Lundgren var så givna angreppsmål för dem som ville skada feminismen. De hade helt enkelt inte så många vänner.

Det verkar finnas en längtan hos Sveland att alla ska stå eniga. Men gräl är bra. Feminister är inte alltid överens. I avsnittet om Fi, som jag tycker tillhör bokens mest drabbande, avspeglas detta på lite annat sätt. (I Fi återfanns ju f.ö. några av Roks kritiker). Jag saknar det krypskytte som fanns från resten av vänstern mot Fi. Vi som kallar oss vänster är aldrig heller särskilt eniga — tur är det. Det känns som om Sveland inte riktigt vill visa hur även vänstern kan vara antifeministisk (och rasistisk).

Jag saknar också ett resonemang i hennes bok om var gränsen går mellan hat och hård kompromisslös kritik. Eftersom hon försöker göra kopplingar (intressanta!) mellan hatarna och de mer respektabla kritikerna så hade några ord om var den där gränsen går varit bra.

Viktiga frågor. En angelägen berättelse om 00-talet. Och en skarp bok. Läs den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s