Uträknade

Pendeltågen har varit en omistlig del av mitt liv. Det är som om jag suttit i ett hörn av vagnen, varje dag i 35 år och sett hur Storstockholm förvandlats till ett utspritt stadslandskap med plats för en hel värld.

Jag har alltid gillat mina minuter på pendeln. Men de senaste åren har de utvecklats till återkommande ögonblick av häpen njutning. Det är bara att öppna öronen och lyssna; vagnarna är ett myller av olika språk och skratt. Där hörs inte bara de gamla typiska invandrarspråken turkiska, kurdiska, spanska och arabiska. Utan också amerikansk engelska, franska, italienska och alla tänkbara språk från östra Europa. Alla dessa röster är det enda som får mig att se ljust på landets framtid.

Men varje gång jag slår upp dagstidningen i det polyfona bruset så händer något märkligt. Människorna omkring mig försvinner. Rösterna dör bort. Det är som att träda in i en helt annan värld. Ja, som att återvända till hur livet i pendeltågen såg ut för tjugo år sedan. Tidningen är fortfarande ett vitmålat rum.

I februari läste jag en inspirerande artikel av Elise Karlsson i SvD apropå det senaste halvårets kulturdebatter om rasism: ”Att låtsas att man lever i en färgblind värld som inte tar hänsyn till hudfärg, när diskrimineringen av människor som uppfattas som annat än vita fortsätter är inte fruktbart” (15/2).

Jag bestämde mig för att ta fallet med dagstidningen på pendeltåget på allvar. Är nyhetsjournalistiken fortfarande en skyddad zon för vita svenskar? Måndagen den 18 februari började jag rita kolumner på papper. Det var dags att börja räkna. Hur många bylines fanns det som antydde en journalist med så kallad invandrarbakgrund? Jag lade Aftonbladet, Dagens nyheter, Expressen och Svenska dagbladet på köksbordet. Jag lyssnade på Sveriges radios viktigaste nyhetsprogram i P1.

Jag bestämde mig för tre grupper: 1. Bylines med namn utan invandrarbakgrund. 2. De med namn som antyder europeisk, eller anlosachsisk bakgrund. 3. De som verkar ha utomeuropeisk bakgrund.

Redan första dagen blev omtumlande. Varken Expressen, Aftonbladet eller Svenska Dagbladet hade en enda skribent med så kallad utomeuropeisk invandrarbakgrund. Det stod noll i kolumnen.

Att räkna namn är ett trubbigt verktyg. Man kan gifta sig till namn och man kan byta. Grupp två skapade enorma problem. Vad skulle jag göra med alla Esk, Poellinger, Kederstedt och Lokko? Deras familjer kan ha levt här i 300 år, men föräldrarna lika gärna landat som flyktingar för några årtionden sedan. Jag valde att vara generös mot tidningarna och räkna de flesta som ”europeisk invandrarbakgrund”. Det som intresserade mig mest var ju grupp tre.

Men jag tänkte att min enkla metod ändå skulle kunna ge en fingervisning om tillståndet i nyhetsfabrikerna. Man kan säga att det blev ett långfinger — mot alla i pendeltågen.

I början av februari hade jag varit på Sverigedemokraternas ”framtidsseminarium” för lokalpolitiskt aktiva från landets olika delar. Det var som att komma in i en väl tillsluten snöglob; en sådan som fylls av vit bländande snö när man skakar den. Seminariet blev en påminnelse hur SD erbjuder en flykt bort från verkligheten i pendeltåget och in i den skyddande snögloben, där svenskar fortfarande är ett folk med vit hudfärg. I seminarielokalen verkade nämligen alla deltagare vara vita.

Några dagar senare beskrev Andreas Boonstra, regissör på framgångsrika Teater Moment i Gubbängen, samma lockelse hos SD, men med lite andra ord, i en intervju: ”Sverigedemokraterna tror på ett Bullerbysverige som inte finns och aldrig funnits. De presenterar en oerhört enkel lösning. De beskriver det mångkulturella samhället som en värld som man kan stänga av och på.” (SvD 20/2). Det var ju ungefär det jag börjat reagera på när jag öppnade dagstidningen: att det mångkulturella samhället i viss betydelse slogs av när jag började läsa. Och det gav mig en växande känsla av obehag.

Under veckan fortsatte jag räkna och sätta pinnar i de olika kolumnerna. Jag räknade generöst, men ändå hamnade de med invandrarbakgrund, grupp två eller tre, långt under tio procent i de flesta tidningar. De opinionsbildande sidorna verkade tillhöra de sämsta.

Sveriges Radio klarade sig däremot med hedern i behåll. De framstod snabbt som ett undantag. Men där var å andra sidan mitt underlag så svajigt att räknandet kändes meningslöst. De har relativt få medarbetare som gör inslag. Det räcker med att en har ovanligt flitiga dagar eller att någon annan är sjuk för att hela resultatet ska slå över.

Jag bläddrade också tillbaka till gamla diskussioner. För snart tio år sedan rasade en hård, men optimistiskt präglad, debatt om varför ”blattar” och ”svartskallar” inte släpptes in på redaktionerna. Den 23 augusti 2004 kom första numret av Gringo som bilaga till Metro. I den skrev Zanyar Adami att ”Mediasverige behövde skakas om. En homogen journalistkår har skapat en likriktning i rapporteringen”. Från Rosengård i Malmö kom radioprogrammet ”Hülyas hörna”. Det radikala magasinet Mana hade börjat skapa kontroverser i samma stad. Och från universitetet kom Ylva Brunes feta avhandling Nyheter från gränsen där hon i detalj visade hur nyhetsjournalistiken skapade och upprätthöll ”invandraren” som negativ stereotyp.

Behövdes det en ”svartskallejournalistik”, ungefär som det på 1970-talet behövts kvinnoredaktioner, för att bryta dåliga maktmönster? Det var frågan som ställdes. De flesta svarade med ett självgott nej. Problemet skulle kunna lösas med lite god vilja på redaktionerna. Några starka, och betydelsefulla, skribenter etablerade sig också — inte minst på kultursidorna. Men vad hände sedan?

I Gringo diskuterade man hur helvita redaktioner stängde ute begåvningar med bakgrund på andra kontinenter, missade deras erfarenheter, därför gjorde sämre journalistik och på sätt och vis blev stympade. Det är slutsatser som fortfarande verkar gälla. Inte mycket har hänt. I Elise Karlssons artikel säger Lawen Mohtadi, en av de starka personer som trots allt tagit plats i dagstidningarna: ”Tittar man på vilka som sitter på positionerna inom kultur och media kan man se att nästan alla är vita. Jag ser det som ett demokratiproblem. Inte för att alla icke-vita eller personer med migrationsbakgrund är likadana eller med varandra utbytbara, och inte för att vita heller är det, men det spelar roll att icke-vita inte är en del av samtalet på ett självklart sätt.”

Men med Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken tillkommer ytterligare två frågor som gnagt i mig hela vintern:

Bekräftar nyhetsjournalistiken, genom vilka det är som tillåts skriva, fantasin om det helvita snöglobslandet Sverigedemokraterna försöker frammana?

Luras jag att knäppa av det mångkulturella samhället — rösterna och skratten på pendeltåget — när jag kliver in i dagstidningens värld?

Efter en vecka började jag summera mina tre kolumner för de fyra dagstidningarna. Jag hade räknat till 1907 bylines under sju dagar. Av dem hade bara 36 namn som antydde så kallad utomeuropeisk invandrarbakgrund. Det blev ungefär 1,9 procent. Jag anser att mina två frågor därmed fått samma svar: ett klart entydigt ja.

Men vad anser redaktionsledningarna: Varför har det blivit så här och hur länge ska det få fortsätta?

Per Wirtén

Tabeller

18-24 februari 2013

Grupp 1: Namn som inte antyder någon invandrarbakgrund.

Grupp 2: Namn som antyder europeisk eller anglosachsisk invandrarbakgrund.

Grupp 3: Namn som antyder utomeuropeisk invandrarbakgrund.

Alla fyra tidningar. Aftonbladet, Dagens nyheter, Expressen och Svenska dagbladet. Antal by-lines.

Grupp 1: 1741

Grupp 2:   130

Grupp 3: 36

Aftonbladet

Grupp 1: 547

Grupp 2:    36

Grupp 3: 7

Dagens nyheter

Grupp 1: 396

Grupp 2: 26

Grupp 3: 14

Expressen

Grupp 1: 446

Grupp 2:   29

Grupp 3: 6

Svenska dagbladet

Grupp 1: 352

Grupp 2:   39

Grupp 3: 9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s