Svensk kulturkamp

I torsdags var jag på seminarium på Arenagruppen. Göran Rosenberg presenterade en essä om svensk självbild, Sweden: The Reluctant Nation, som brittiska Counterpoint gett ut. Läs den här.

En fråga han ställer sig är varför radikala höger- och vänsterrörelser ända sedan 1930-talet haft svårt att få fotfäste i Sverige. Hans pessimistiska slutsats är att de genom en "politics of nostalgia" nu kan få allvarliga genombrott. Nostalgin handlar om längtan efter det förlorade folkhemmet. Vånstern letar efter hemmet och den etnonationella högern efter folket. I båda fallen söker de efter att återskapa det avgränsade landet. Ungefär så förstod jag honom.

Henrik Berggren var opponent. Han påpekade att det också finns en annan svensk historia. Den som etablerades under 1960- och 70-talen med Olof Palme som symbol: stark stat, en lika stark individualism, både flexibilitet och trygghet i arbetslivet. Det är ofta värderingar som faller utanför eller helt motsäger "nostalgins politik".

Jag har länge tänkt på det enorma intresse som plötsligt uppstått kring Olof Palme: både dokumentärfilmen och Henriks biografi är ju enastående publikframgångar. Jag tror intresset handlar om att många svenskar letar efter en gestalt som kan personifiera de ideal man vill att Sverige ska representera. Det spelar mindre roll om man röstar på M eller S, men i Palme har man genom boken och filmen funnit den gestalten. Han framställs som hypermodern, antirasist, kosmopolit, smart, hemma både på svensk landsbygd och i världen. Han smälter också samman borgerligheten och arbetarrörelsen, samtidigt aristokratisk och folklig.

Jag tror intresset handlar om en pågående kulturkamp. Olof Palme erbjuder en samlande berättelse om vad Sverige vill vara som är radikalt annorlunda än den "nostalgikerna" i SD försöker presentera. Den här bilden av Palme erbjuder en väg ut i en öppen global värld som är förankrad i svensk historia men befriad från nostalgiska låsningar.

Senare under kvällen berättade Henrik Berggren för mig hur han under bokmässan 2010 märkte hur boken började ta fart, suget, intresset, försäljningssifforna som tickade in. Hans första tanke var att det var tack vare Sverigedemokraternas valframgång. Jag tror han kan ha helt rätt. Intresset för hans bild av Palme — kulturradikal, liberal och socialist på en och samma gång — blev samlingspunkt för alla som säger nej till nostalgins politik. Här fick man en berättelse, en gestalt, en politisk och existentiell hållning som motsvarade det man just då längtade efter och behövde.

Det är en kulturkamp som verkar gå vår väg. Titta också på de starka reaktionerna mot polisens id-kontroller och hur Khemiris artikel spreds som en skogsbrand. Jag tror inte Sverige är på väg att bli ett nytt Danmark. Jag tror man faktiskt kan vara välgrundat optimistisk i mörkret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s