SD har inte vunnit

Dansk folkepartis genombrott 2001 framkallade en intensiv kulturkamp. Konflikterna gick djupare än de vanliga uppgörelserna och debattstormarna. De var mer avgörande och ifrågasatte gamla föreställningar om vad Danmark egentligen vad för ett slags land. Svaren var ofta oförenliga. Hela samhället berördes — från Jyllands-Postens låga provokationer till sofistikerade idéhistoriska analyser. Det var en typisk kulturkamp och den konservativa etnonationalismen tog hem den.

Har Sverige berörts av en liknande kulturkamp sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i Riksdagen? Ja, jag tror det. Men den har varit mer lågintensiv och mindre påträngande än den danska.

I senaste Bang finns en brevväxling mellan Devrim Mavi och Lidija Praizovic om bland annat feminism och rasism. Där skriver Mavi, apropå SD: ”På ett plan känner jag att vi har förlorat.” Hon upplever att den antirasistiska oppositionen tystnat. För bara några månader sedan hade jag delat hennes pessimism. Men i vår har något helt annat trängt upp till ytan.

Jag har länge förundrats över suget efter Olof Palme. Henrik Berggrens biografi har sålt som ingen liknande bok och filmdokumentären blev en osannolik biosuccé. Olika enkla förklaringar om Palmes karisma har känts otillräckliga. Andra har ju också skildrat honom utan att väcka samma feber. Det är som att just filmen och Berggrens bok gav en särskild berättelse om Palme och Sverige, betonade vissa särdrag och nyckelfrågor, som många verkade längta efter.

Henrik Berggren berättade nyligen hur han, när han på bokmässan hösten 2010 märkte köpsuget, omedelbart tänkte att det fanns ett samband med Sverigedemokraternas valframgång. Jag tror har har helt rätt. Olof Palme fick en oväntad huvudroll i den svenska kulturkampen på 2010-talet.

Sverigedemokraterna svärmar nostalgiskt för ett avskärmat etnonationellt land som aldrig existerat; ett slags sammansmältning av folkdräkter, folkhem och oföränderlighet.

I boken och filmen om Palme kunde man finna en helt annan berättelse om välfärdsåren. I Palme återfanns politiska ideal många verkar drömma om i dag: det öppna, individualistiska, hypermoderna, intelligenta, kosmopolitiska men samtidigt jämlika Sverige. Tidigare hade han polariserat landet, nu verkade han ena det — mot Jimmie Åkesson. Jag tror det var därför det utbröt Palmefeber. Han förkroppsligade en efterlängtad idé om Sverige.

I höstas fick diskussionerna om rasism och diskriminering en intensiv nystart. Först kom Lilla hjärtat och sedan järnrörspolitikerna. Men efteråt drog jag samma pessimistiska slutsats som Devrim Mavi. Sverigedemokraterna slog rekord i opinionsmätningarna. Debatterna hade avslöjat märkliga hål i kunskaperna om stereotyper i kulturen. Hela det svåra komplexet med migranters rättigheter, asylrätt och Europas murar verkade ha försvunnit ur svensk politik. I teve kunde programledare styra debatten med frågor som ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Det såg ut som att SD skulle kunna vinna det berömda privilegiet att peka ut samhällsproblemen. Kulturkampen gick deras väg.

Men i vår har något förändrats. En stark oppositionell underström har plötsligt brutit fram i dagsljus.

Dag efter dag har migration och rasism diskuterats i de stora nyhetsmedierna, men inte på SD:s villkor utan med helt andra förteckan. Reva förvandlades från en fråga som engagerat antirasister, i främst Malmö, till en av landets hetaste. Enskilda flyktingfamiljers situation uppmärksammades. Papperslösa fick komma till tals. Tvångsavvisningar ifrågasattes. Dagens nyheters undersökning av Stockholms rumänska tiggare sopade ut gamla vandringssägner och dubblade antagligen deras dagsinkomster. I radion gavs utrymme åt diskussioner mellan olika antirasistiska synsätt och idéer. Behovet att läsa Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask var som en återspegling av suget efter Olof Palme.

Reaktionerna på Tobias Billströms uttalanden är också anmärkningsvärda. I många andra europeiska länder hade de säkert framkallat protester från vänsterhåll, men förmodligen passerat ganska obemärkt i politikens mittfåra. Här reste sig landets samlade journalistkår och ifrågasatte honom. Han var mycket nära att tvingas avgå.

Jag tror vårens alla diskussioner är uttryck för en kulturkamp om grundläggande värderingar som påminner om den danska. Den är långt ifrån avgjord. SD har höga opinionssiffror, mångkulturen misstänkliggörs fortfarande och starka röster — som till exempel statssekreterare Jasenko Selimovic — ifrågasätter de vittnesmål om vardagsrasism som under våren accepterats i offentlighetens finrum. Men den här påsken finns det ändå anledning att känna optimism.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s