Recensionsdag

I dag var dags att läsa recensioner om min nya bok. Det blev en bra dag. Jag räknade in 15 förstadagsrecensioner. Mer än vanligt. Många både väldigt positiva och fint skrivna. Bl a Gabriel Byströms "Farlig fritänkare" i GP (inte utlagd digitalt). "Tomrummet efter Tingsten" i Arbetarbladet av Rasmus Landström med slutraderna:

"För Tingstens typ finns nämligen inte kvar längre. Den borgerliga radikalen, eller icke-socialisten som hatar klassklyftor. I dag är borgerligheten skrämmande konform – frågan är om det ens finns några intellektuella kvar där? Visst, man kan engagera sig i några symbolfrågor och ropa ”orättvisa!”, men i de tyngre frågorna råder en total undfallenhet i de borgerliga leden. Ta frågan om vinster i välfärden till exempel. I dag finns det inte en enda borgare som ställer sig på barrikaderna och tar strid mot att surt förvärvade skattepengar hamnar i skatteparadis. Frågan borde ju vara klockren för en person av Tingstens typ: för jämlikhet, men utan socialism. För en anständig välfärd. Men det råder tystnad. En tystnad som visar att Tingsten lämnat ett gapande tomrum efter sig i samhällsdebatten."

Och naturligtvis Per T Ohlssons "Tingstenålder" i Expressen och Mats Svegfors "Ett svar utan fråga" i Sydsvenskan. Extra roligt eftersom båda är borgerliga intellektuella jag ofta läst och uppskattat.

I Dagens nyheter efterlyste Jesper Högström den ironiska Tingsten. Jag ger honom delvis rätt. Tingsten hade humor. Han drev ibland sina sarkasmer och sitt förakt så långt att de blev avsiktligt ironiska. Jag tror att han privat var självironiskt svartsynt så att andra skrattade. Men Högström har helt missuppfattat Tingsten om han tror att han hade en ironisk livshållning. Han var motsatsen: en anti-ironiker. De stora frågorna var på liv och död. Hans allvar är i efterhand inte bara uppfordrande utan ibland kvävande och skrämmande. Hans ord från 1948: "Vi är ensamma och ansvaret är vårt" lämnar inte mycket över till ironins frirum. Sett genom hans raster framstår den ironiska hållning, som var stark i 1990-talets och det tidiga 00-talets kulturdebatt, som fyndigt formulerade verklighetsflykter.

Dagens stora sågning kom från Mikael Timm på SR:s Kulturnytt. Den mest illvilliga mosning jag fått sedan Sigrid Combüchen manglade Populisterna för 13 år sedan. Det räcker inte att läsa hans text. Man måste lyssna. Rösten. Tonträffen. Motviljan. Det är fint att höra. Det ingår i yrkets villkor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s