Farliga drömmar

Michael Hardt & Antonio Negri: Förklaring

Översättning: Oskar Söderlind

Tankekraft förlag

2011 var ett revolutionsår då människor samlades på torgen för att säga sin mening. Tre cementerade diktaturer föll samman. Protesterna i Madrid, Athen, London och New York fick mer begränsad betydelse. Men BBC:s Paul Mason visade i sin nyfikna reportagebok Why It’s Kicking Off Everywhere hur de hängde samman, hur idéer och slagord strömmade mellan platserna. Han jämförde 2011 med revolutionsåret 1848.

Mason ställde frågor till de som övernattade på torgen. Nu kommer professorerna Michael Hardt och Antonio Negri med förslag på svar. De framstår som ett slags revolutionskonsulter: ”Vi måste förbereda oss för händelsen trots att dess ankomstdatum förblir ovisst”. Det blir rätt pinsamt.

Hardt och Negri blev den postmoderna vänsterns starkaste fixstjärnor när deras globalpolitiska epos Imperiet kom ut 2000 (på svenska tre år senare). Den blev enormt omstridd. Marxister tog skarpt avstånd. Men för mer frihetliga aktivister blev den en grundbok. Hardt bidrog med amerikansk vänsterpopulism och Negri med katolskt influerad kommunism. Resultatet blev inte bara orginellt, deras ord sprakade också av politisk och filosofisk energi. De framstod som ett nytt slags revolutionärer.

När de nu skrivit en liten bok, på 150-sidor, om upprorsrörelserna med den pretentiösa titeln Förklaring blir man därför nyfiken. Naturligtvis har de infallsvinklar som är oväntade — inte bara pinsamma. De påpekar till exempel att den kapitalistiska exploateringen inte längre är grundad i arbete, men i skuldsättning. Alienationen, det strävsamma begreppet för känslan av främlingskap, har de också flyttat från arbetslivet till de hav av information som strömmar genom internet och sociala medier — den alienerade människan är den medialiserade.

Det var den skuldsatta, medialiserade och alltid övervakade människan som begav sig till torgen 2011 för att få befrielse. Hardt och Negri identifierar också den kritik som ofta fanns mot den representativa demokratin. På torgen prövade man i stället deltagardemokratiska principer. De placerade sig på en politikens nollpunkt. Men innebar det att de förkastade parlamentarismen som system? Det tror jag inte alls. Men Hardt och Negri förklarar att parlamentarismen visat sig ha ”dödlig utgång” och nu borde vara en äntligen avslutad epok. Det är porten till pinsamheternas rike.

De svärmar för den farliga drömmen att folken i stället för evig oenighet ska smälta samman till en mäktig folkvilja. I Imperiet öppnade de för helt andra synsätt och beskrev människomassorna som multituden, det stora myllret av röster och erfarenheter, präglad av skillnader och omöjlig att fjärrstyra. Nu återvänder de till den gamla illusionen om ett revolutionärt subjekt. Möjligen ser de sig själva som vägvisarna, och lägger i bokens andra hälft grunden till en ny konstitutionell ordning. Men då är det så pinsamt att jag knappt kan läsa klart.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s