Stockholm är större än innerstaden

Vi är trötta på den inskränkta debatten om livet i en storstad. Storstockholm växer, men samtidigt begränsas uppfattningen om vad som är en äkta stad mer och mer. Rätten att kallas urban tillfaller allt färre. De senaste två decennierna har helt dominerats av doktrinen att den enda goda staden är den innanför tullarna, den gamla fördemokratiska stenstaden. Den har slagit ut alla andra synsätt och erfarenheter. Staden som begrepp har till sist begränsats till några få stadsdelar: innerstaden är symbolen för makt, status och framgång. Men den överväldigande majoriteten bor i helt andra stadstyper, i ett utspritt stadslandskap med stora kontraster och olikheter: villakvarter, torg, höghus, motorleder, gallerior, tunnelbanor och gröna allmänningar. Arkitekturen och planidealen skiftar som en vacker mosaik. Det har blivit vår stad.

De senaste årens stadsbyggnadsdoktrin ersätter målmedvetet mångfaldens stad med enkelriktningens. Målet är att hela Storstockholm ska bli ett enda stort Vasastan — helst med dyra bostadsrätter. Men när vår stad nu växer krävs mer sofistikerade och jämlika sätt att föreställa sig den goda staden. Det är dags att börja upptäcka hela Storstockholm. Radhusen i Täby, torget i Skärholmen, höghusen i Rågsved, gångstråken i Husby och sjöarna i Huddinge är också stad – den moderna staden. Man kan inte planera en växande storstad om man blundar för det liv som redan finns där.

Vi vill därför presentera ett manifest i tio punkter för en bättre stad, förankrade i en politisk historia och social verklighet som gjorts osynlig. Vi kallar den Tvärstaden.

1.Världen har inte längre något centrum. Den nya staden har ingen mittpunkt.

2.Bryt förtätningsparadigmets grepp. Staden kan inte bara växa med förtätningar. Den utsprawlade storstaden är oundviklig. Den är redan här. Frågan som måste ställas är hur den görs socialt, ekologiskt och estetiskt hållbar.
3.Bostadspolitiken måste vara social. Inga människor ska behöva leva inlåsta i sina stadsdelar eller utelåsta från andra. Livet i storstaden måste vila på både rörlighet och jämlikhet. Det stora och underskattade problemet är hur man öppnar upp rika och slutna stadsdelar för vanliga löntagare. Byggandet ska inte underordnas marknadens regler om avkastning. Staden är en gemensam angelägenhet för alla.

4.Bygg nytt. Tänk nytt. En annan värld är möjlig. Fantasin kan lösa upp gränser – också i arkitekturen – mellan rik och fattig, mellan stad och land, mellan konst och vardag, mellan manligt och kvinnligt, primitivt och civiliserat. Fantasierna och olikheterna måste tillbaka in i arkitektur och stadsplanering. Det moderna ligger alltid framför oss, och det nya måste alltid hitta sin början i det existerande, i människorna som bor här och på andra platser, i de idéer och verksamheter som vuxit och ständigt växer fram där det bor människor.

5.En politik för jämlikhet måste inbegripa storstadens villkor. Alla problem kan inte lösas enbart med arkitektur. Men de är heller inte möjliga att lösa utan den. Idén om staden som världens centrum är djupt rotad och kommer att ta tid att förändra men det som en gång byggts kan också byggas om. En centraliserad värld är medvetet byggd – såväl estetiskt som politiskt – som en ojämlikhetsmaskin. Därför måste arbetet för det generella, det jämlika, det spridda, vara lika medvetet.

6.Utveckla den gröna staden. Parker, skogar och allmänningar ger Storstockholm dess öppna karaktär. Det som kallas skräpgrönt av myndigheter och fastighetsägare är älskade platser av människor som använder dem. Dessutom har grönstrukturerna stor betydelse för staden som ekologiskt system. Den rådande doktrinen om den täta staden som den mest ekologiska är inte självklar. Stadens ekologi visar sig i vad den förbränner, konsumerar mer än i vad den producerar.  Förtätning och asfaltering av staden löser inte vår överkonsumtion.

7.De offentliga platserna måste försvaras. Det påstås att bara stenstaden innanför tullarna har offentliga platser. Det är en verklighetsförfalskning. Resten av staden präglas av just offentliga platser och miljöer, alla skapade med avsikt att vidga demokratin: torgen, samlingslokalerna, allmänningarna, de öppna gårdarna, parkerna, samt alla gångstråk, vägar, perronger och trottoarer. De idéer om offentliga miljöer och demokratiska ideal som präglade byggandet under åren 1930-1980 har nu ersatts av föreställningen att gränser mellan privat och offentligt ska inskärpas: gårdar ska stängas, det privata inhägnas, allmänningarna utplånas och torgen privatiseras. Istället borde vi fortsätta att, i medborgarnas intresse, luckra upp gränser mellan privat och offentligt i stadsrummet. Privata gallerior ska återerövras som allmän plats. Centrumanläggningar får inte fortsätta privatiseras – de är ju vardagslivets offentliga hjärtan. Man ska kunna ströva fritt som främling i staden. Det kan man i Högdalen, men inte på Södermalm där varje gård förvandlats till en gated community.

8.Bygg kollektiv spårtrafik på tvären. Storstockholm har försummat sin förr så framsynta tunnelbanepolitik. Den kollektiva trafiken har förfallit och bilarna gynnats. Nu krävs ett jättelyft med nya tvärbanor och tunnelbanor som avspeglar hur vi verkligen reser – och kommer att resa. Spårväg är dyrt men ger staden struktur att växa. Att resa långt och snabbt är storstadens villkor och glädje. I stället planeras nu spårvagnar i ”innerstaden”. Det är en vansinnig felprioritering, men en konsekvens av den totalt dominerande stadsbyggnadsdoktrinen, den där man bara tar hänsyn till en krympande del av staden.

9.Staden tillhör även barnen. När de nya förorterna byggdes såg man för första gången i stadsbyggandets historia verkligen till barnens behov. Det var en konsekvens av det demokratiska genombrottet att staden började planeras för andra än bara vuxna män. I de nygamla stenstadsidealen har barnen åter glömts bort. Men barn måste få utrymme att tryggt kunna cykla, springa, spela fotboll och leva sitt liv utan minutiös övervakning. När Norra Botkyrka byggdes lovade man ett klätterträd för varje barn. Det är fortfarande ett bra riktmärke. Att man separerade biltrafiken från gångtrafikanter och cyklister och byggde genomfartsleder har gjort livet både enkelt och behagligt. Behoven av gång- och cykelvägar, säkra från biltrafik, är enorma.

10.Staden måste lyssna till sina egna invånares berättelser. Alby rymmer lika starka minnen, lika mycket stadsliv och har samma värde som Vasastan för dem som bor där. I dag ges bara människor i vissa stadsdelar möjligheten att berät
ta och bestämma vad som är bra och dåligt där de bor. I centrum sitter hela tiden någon som vet vad som är bäst för alla andra. Det är en naturlig konsekvens av den dominerande och ojämlika stenstadsdoktrinen. Men storstaden tillhör alla.
Marita Castro
Johanna Langhorst
Alejandro Leiva Wenger
Lars Raattamaa
Moa Tunström
Martin Wiese
Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s