Rätten att tala

I början av veckan skrev jag en ledare på Dagens arena. Jag ville uppmärksamma att Husby direkt efter söndagsnattens kravaller talade tillbaka genom Megafonen. Jag uppfattar det som något delvis nytt: att stadsdelar med låga inkomster och hög arbetslöshet fick en så tydlig röst som med självklar auktoritet försökte berätta, förklara och rikta politiska krav mot Stadshuset. Det som hände var viktigt. Kanske en vändpunkt eller milstolpe eller vad man nu ska använda för metafor.

Men en del kan inte läsa innantill. I dag skriver Sanna Rayman på SvD:s ledarsida att jag därmed försvarade, eller t.o.m. kanske förespråkade, våldet. Trots att min text var en tydlig markering för talet och orden mot bilbrännarna. (Jag blev så häpen av hennes text att jag inte kunde låta bli att maila och undra hur hon läser). Det är intressant hur dessa röster från Husby verkar skapa oro. Ska de "accepteras" av borgerliga opinionbildare och programledare måste de säga det den moraliska makten vill höra, annars buntas de samman med våldet.

Jag var i Hagsätra i dag, satt på caféets uteservering och lyssnade till gubbjazz från torget. Det var en sommaridyll, men med ärr i form av krossade rutor som ännu inte hunnit lagats, bland annat till biblioteket. Räden i veckan mot Rågsved och Hagsätra framstår som en overklighet, en tornado som drog förbi, skapade förödelse och sedan försvann. 

Det har börjats skriva bra texter om veckans händelser. I går i Sydsvenskan pekade Ove Sernhede och Johan Söderman på just de "förortsrörelser" jag uppmärksammade i min ledare — de som talar tillbaka — och jämför dem med de klassiska folkrörelserna. Det kanske är lite tidigt, men inte helt fel. Jag tror inte det är en tillfällighet att det ofta är just gamla folkrörelsemänniskor som insett deras betydelse (och i vissa fall supportat dem).

De politiska strukturerna står nu inför ett val: att knyta an till de här rörelserna, lyssna, samarbeta och ta till sig — eller att ta avstånd och stöta bort. Jag gissar att det är ett ödesval.

Och i dag skriver Viktor Barth-Kron oerhört intressant i DN "Det går att ge Husby en starkare röst". (Jag antar att Sanna Rayman tolkar rubriken som uppmaning till mer våld). Han försöker svara på frågan hur demokratin i Stockholms kommun kan börja fungera bättre och föreslår helt enkelt "konstitutionella" förändringar som är så tänkvärda att de pockar på allvarlig diskussion. Läs den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s