Mahler i Paris

Sent på midsommarafton varje år spelar Orchestre de Paris i den stora hallen under glaspyramiden på Louvrens gård. Man sitter direkt på stengolvet. Men först måste man stå i kö, länge. För tre år sedan blev det fullt när vi bara hade tio personer mellan oss och dörren. I år gick det bättre. De spelade Gustav Mahlers första symfoni. 

Mahler är de inre stormarnas tonsättare. Självhävdelse, längtan, trauman, triumfer, tvivel, upphetsning. Hans symfonier är människan på Freuds divan. Men genom hans musik vandrar också den yttre världen mer påtagligt än hos någon från samma tid. Det är som om han slog upp fönstret mot gatan eller skogen och lät alla ljud, allt buller, sugas in i partituret. Militärmarscher, populära slagdängor, barnsånger, dansmusik, posthorn, fåglar, oväsen, dissonanser.

Hans symfonier är människans hud; ytan där det inre och yttre samtidigt möts och avskiljs. Är inte huden människans mest betydelsebärande? Där ristas samhällets långa historiska linjer (vår besatthet av hudfärg) och våra korta privata (rynkorna, ärren, skadorna). 

I den första symfonin föds allt under stort motstånd. Den är en berättelse om att övervinna hinder och bli människa. När hindren till sist rasar strömmar världen fri. 

Genom glaspyramiden i taket ser man sommarnatten, det fasadbelysta muséet och skuggor av människor som passerar förbi, stannar upp och blickar ner genom glaset mot oss på golvet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s