I slutet av 1950-talet hade Bobby Bland en oförglömlig frisyr. I efterhand har den framkallat många glada skratt. Håret reste sig mitt på skallen i en mäktigt permanentad våg. Hans röst var redan då fantastiskt, men blev under 1960-talet bara bättre. han kallades Blue — och det lilla ordet säger allt om hans röst. I helgen avled han. Jag sitter i Paris, långt från mina egna skivor med hans inspelningar, och bläddrar fram och tillbaka bland det som finns på Spotify. Det är mycket, det mesta är enastående bra, jag inser att jag hört alldeles för lite och blir irriterad över den vanliga bristen på upplysningar (inspelningsdatum tex) på Spotify.

Man ska inte stanna vid hans mest kända inspelningar i skarven mellan 1950- och 60-tal.  Jag har alltid föredragit de som kommer senare med mäktigare arrangemang. Hans röst djupnade och mognade till svart sammet beströdd med strävt grus. 

Bobby "Blue" Bland påminde om Sam Cooke. Han var inte lika gudabenådat mondän. Bland lämnade aldrig Söderns små städer och klubbarna i de svarta stadsdelarna. Han var trogen sin publik, sin tradition och sitt hjärta: alltid melankolisk och ofta sårad.

I Guardian fortsätter rapporteringen om avlyssningsskandalen. De verkar inte ägna sig så mycket åt Snowdens flyktvägar som svenska medier, men i stället de viktigare aspekterna av affären. I dag hade de en klart intressant artikel om Tysklands formella protester mot Storbritannien och USA. Det ska bli intressant att se vad som händer om avlyssningsaffären på allvar börjar vandra genom EU-apparaten och de rättsliga instanserna.

Nu lyssnar jag på Booby Blands "I Pity the Fool" för tredje gången i kväll. Strävheten, allvaret, melankolin.