Marie–Hélène Lafon: Annonsen.

Översättning: Anna Säflund–Orstadius

Elisabeth Grates bokförlag.

Annonsen är 135 sidor ”Bonde söker fru” från fransk glesbygd. Annette flyttar till Paul; först en kontaktannons och sedan hård prövning på gården. Båda bär på stort mörker och djupa tystnader. Men mellan dem utvecklas en säregen kärlek, med mer överlevnadsvilja än romantik, som varsamt erövrar läsaren. Inget händer egentligen, men ändå öppnar sig samtidens avgrunder.

Lafons berättar om människor i de landskap som först ödelagts och sedan lämnats kvar, betraktade med nedlåtande överseende från metropolerna: Le Pen-landet för de övergivna. Hon registrerar de finfördelade, nästan inte mätbara, förskalven.

Skildringen av Annettes bakgrund i norra Frankrikes rostbälten är känslig som bränd hud. Den omättade hungern att få konsumera. Vodkan och vanmakten. Arbetslösheten. Det initierade intresset för Europas kungahus. ”Man var tvungen att försvara sig. Men hur.” Min bok har många understrukna meningar.

Pauls landskap är ett annat, där gamla ladugårdar tömts och livet kroknat till oginhet och framtidsfientlighet. Tillsamman blir de båda en tystlåten motståndsrörelse mot villkoren. De vill leva. Jag vet inte om de kommer lyckas. Men jag tror de avgör Europas framtid.

Annonsen är som ett kammardrama. Lafons vägrar skriva med grälla ord. Meningarna är minutiösa, långa, vindlande. Kommatecknet är hennes favorittangent. Detaljerna avgörande. Människorna får språklig omsorg i sin karga utsatthet. Hon fogar in miniberättelser i den stora: om bilar, tidningsläsning och enstöringar. Ibland återkommer upprepningar som får tempuset att sväva in i osäkra tillstånd: nu, det förgångna eller evigheten? Jag läser henne som en protestförfattare utan paroller.

Per Wirtén