Jag började prenumerare på den amerikanska vänstertidskriften Dissent 1995 eller 96. Ingen annan tidskrift har varit så viktig för mig under så lång tid. Den har inte alltid varit bra. Länge kändes den som rätt konservativt gammalsossig: hög medelålder, bara män, totalt ointresserad av feminism och postkoloniala perspektiv. Men det senaste året har den fått ny energi igen. Det känns som en yngre generation håller på att ta över, många med kopplingar till den nya, omtalade, tidskriften The Jacobin.

Senaste numret — Spring 2013 — är det bästa jag läst på många år. (På webben ser jag att det nyligen kommit ett till, men det har jag inte hunnit få än). Enkelt men intressant temablock om Kina: unga, kvinnor, minoriteter och arbetarklassen i Kina. Jag har tidigare kommenterat polacken Slawomir Sierakowskis artikel där han efterlyser nya dissidenter iEuropa. Aryeh Neiers lågmälda text om kontrasten mellan begreppen mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet, där Europa vilar på det senare, är typisk för Dissent (man lär sig nåt nytt, tvingas tänka själv och blir inte överkörd av högt tonläge). Och så finns en skitbra essä om Zadie Smiths senaste roman.

Det är ett historiskt nummer. Filosofen Michael Walzer lämnar chefredaktörskapet. Hans artiklar har mer än något annat präglat Dissent — och varit orsak till att jag alltid läst. Få politiska filosofer har påverkat mig så mycket som Walzer. Inte genom doktriner, men genom sitt sätt att förhålla sig till politiska dilemman. Därför finns några fina texter om honom i nya numret och också en där han själv berättar om vägen till Dissent, och det politiska engagemanget som amerikansk socialdemokrat.

Walzer har lärt mig att man aldrig kan ställa sig utanför världen, eller ett skeende, som neutral betraktare. Man befinner sig alltid innesluten i den, indragen i strukturer, förhållanden, intressen, historiska samband. Alla politiska ställningstaganden kommer från en position inne i världen. Den "objektiva örnblicken" är en illusion och ett självbedrägeri.