Sista veckan i Paris hittade jag My Joburg på konsthallen La Maison Rouge (några kvarter söder om Bastiljen). En stor utställning med en massa konstnärer från Johannesburg; foto, film, objekt, installationer. Lysande. Ett helt rum ägnades åt Bettina Malcomess och Dorothee Kreutzfeldts projekt Not No Place: Johannesburg. De har samlat bilder, dokument, fotografier, tidningsklipp, allt möjligt för att pussla samman stadens historia och identitet — eller mer exakt för att revidera en gammal förljugen historieskrivning. Jag förstod bara hälften, men blev ändå berörd. Jag kände igen deras projekt. Det påminner om den festival i Nairobi, som kretsen kring kulturcentret Go Down initierat, som jag besökte i juni och skrev om i Expressen. Den hette Nai Ni Who? och är ett försök att hitta en berättelse om en ursprungligen kolonial apartheidstad — precis som Johannesburg. Nairobi grundades kring en järnvägsstation i ett galet (eller möjligen heroiskt) kolonialt järnvägsprojekt — Johannesburg lika slumpmässigt efter att man hittat guld på platsen. Hur skriver man samman en stad som gått sönder, eller kanske aldrig hängt samman och kanske alltid vilat på gränser som uteslutit vissa och inneslutet andra? Hur gör man det som del i ett demokratiskt jämlikhetsprojekt? Jag känner igen deras frågor från min egen fotvandring genom Stockholms södra förorter i boken Där jag kommer från. 

Nästan sist i den underbart polyfona utställningen hittade jag ett enkelt foto av Sue Williamson. En grupp människor på en gata i Johannesburg håller upp skyltar med bokstäver som bildar frågan "Who is Johannes?". Det är ju exakt samma fråga som "Nai Ni Who?". Och "Varför ser det ut som det gör där jag kommer ifrån?", som jag hade som utgångsfråga i min bok.

(My Joburg är den andra utställningen i en serie där La Maison Rouge vill uppmärksamma städer som anses perifera. Den förra samlade konstnärer från Winnipeg — världens kallaste storstad.)