Klagan

Jag har ägnat dagen att försöka skriva en recension till onsdagens tidning och ska fortsätta i morgon bitti. Jag tror mig veta hur man skriver en text så den sitter. Ja, jag kan antagligen sätta de nödvändiga 2500 tecknen (en ledare till Dagens arena) eller 4000 som den här recensionen ska ha i sömnen. Men nu efter sommaren har orden känts stumma. Som om mitt skrivande slitits ut. Allt är bara upprepning. Jag vill ju inte någonsin någon enda minut skriva på autopilot. Hur gör jag för att få orden att andas? Det känns som om jag behöver rubba mitt eget skrivande. Ge det en knuff mot ny terräng. Men hur?

Jag känner igen mig i Karl Vennbergs ord från 1971 (och jag tror han tänkte på sitt dagliga skrivande som kulturskribent): "Mina dagar studsar som insekter mot väggarna. / Ute i trafiken / kan man torka bort dem som klibb mot vindrutan. / Vem orkar lyfta ur strukturerna / som ett flygfä rakt in i evigheten?"

De senaste dagarna har jag läst Andrzej Tichýs långa nya bok Kairos. Kanske är det därför jag känner mig så tom. Han lyckas ju skriva om samtiden så att orden, meningarna, sidorna rör sig av eget skimmer. Är jag alltså helt enkelt avundsjuk?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s