Sedan några årtionden präglas Sverige av kontroverser relaterade till det mångkulturella komplexet. Den samlande gemenskapen ”att vara svensk”, nära förknippad med rekordår och jämlikhetspolitik, har förlorat sin tidigare självklara kraft. Föreställningen om ett enhetssamhälle har också rivits ner av att funktionshindrade, urbefolkningar och andra osynliggjorda grupper erövrat röster i offentligheten. Mångkultur har blivit ett samlande, och för de allra flesta ett positivt laddat, signalord för att vilja leva med alla dessa olikheter.

Över kontroversen kring ”det mångkulturella” vilar föreställningen att situationen är helt ny; en effekt av globalisering och snabbare kommunikationer. Det är därför viktigt att påminna sig att erfarenheter av mångkulturella samhällen är gamla. För en enskild europé född på 1940-talet kan fenomenet vara omtumlande, men för mänskligheten är det inget nytt. I Mellanöstern ordnades samhällsstrukturer för hundratals år sedan för att kunna förena en gemensam stat med olika religioner, språk och kulturer. Diskussionerna har också alltid funnits: hos Montaigne på 1500-talet, Voltaire på 1700-talet, i den amerikanska offentligheten årtiondena efter förra sekelskiftet och i det moderna Europa sedan 1980-talets brittiska raskravaller.

De europeiska diskussionerna kring mångkultur och migration har dock varit enormt intensiva de senaste tio åren. Oenigheten är stor och infallsvinklarna många. Gammal nationell chauvinism har återskapats, men lika gamla kosmopolitiska principer har också fått nytt liv. De som påstår att etablissemanget lagt ”locket på” och inte tillåter en fri och öppen debatt vet inte vad de talar om. De frågor som ryms i ”det mångkulturella komplexet” har varit Europas hetaste under 2000-talet.

 

Rättighetsrevolutionen

I detta offentliga tumult kan man urskilja hur några klassiska liberala principer fått ny renässans. Den första säger att i ett land präglat av invandring, ständigt skiftande olikheter i grundläggande värderingsfrågor och dessutom strukturell diskriminering blir lagen till sist den enda sammanhållande kraften. Sverige kan inte längre vila på en föreställd gemensam kultur – svenskhet – utan bara på politiskt beslutade lagar. Den andra principen säger att var och en får leva som man vill, bara man följer de demokratiska spelreglerna och inte skadar eller hotar andra.

De båda principerna är inte svåra att ansluta sig till, men de är uppenbart otillräckliga. En enkel hänvisning till lagen, stiftad genom majoritetsbeslut, leder till att minoriteter tvingas leva på majoritetens villkor. De ständigt hotade blir beroende av de starkas tolerans och välvilja – en situation som strider mot exempelvis den, svenska (stryk ordet svenska)socialdemokratiska ambitionen om jämlikhet.

Denna tumultartade situation kan vara en förklaring – bland många andra – till den rättighetsrevolution som svept fram över Europa och som kan sammanföras till de senaste tio årens hårda debatt kring det mångkulturella komplexet. Orättvisor bemöts med rättighetsargument på ett sätt som aldrig tidigare. Krav på jämlikhet har ersatts av krav på rättigheter. Det politiska språket har också i små detaljer genomgått en stor förskjutning. EU har exempelvis inkluderat stadgan om de grundläggande rättigheterna i Lissabonfördraget.

Rättighetsrevolutionen blir därmed den tredje av de liberala principerna som har fått nytt liv i diskussionerna om det mångkulturella – om livet efter att föreställningen om enhetssamhället tappat sitt grepp.

 

Identitetspolitik som murbräcka

Lite förenklat kan man koppla dessa tre liberala principer till olika sfärer i samhället, så att de bildar en triangel. Lagen som sammanhållande kitt ligger hos staten. Människors rätt att leva egna liv – utifrån egna värderingssystem och egna svar på frågan hur man lever moraliskt rätt eller ett liv i sanning – tillhör en privat sfär. Och jag tror man kan hänföra kraften bakom de senaste årens rättighetsrevolution till det civila samhället.

En fundamental erfarenhet i det civila samhället är betydelsen att organisera sig och handla kollektivt. Tanken på gruppidentiteters faktiska betydelse och politiska värde är en integrerad del i de demokratirörelser som först samlat sig i civilsamhällets periferier och sedan brutit sig fram till offentlighetens mittpunkter. Man kan föreställa sig dem som stora bråkiga – och sällan särskilt eniga – demonstrationståg som börjat i förorterna och sedan passerat barriär efter barriär på väg mot stadens gamla torg och politiska maktsymboler. Vandringens slutsats är enkel: det blir ingen rättvisa utan identitetspolitik.

Alla folkrörelser har samlat kraft genom att först mejsla fram ett starkt ”vi” och sedan ställt krav på att detta ”vi” ska erkännas – det gäller arbetarrörelsen, frikyrkorna, feminismen, hbtq-rörelserna och antirasismen. De har erövrat detta erkännande genom att tänka och agera som grupp och de har använt identitetspolitik som murbräcka. Ur dessa erfarenheter har det kommit krav på rättighetslagar för maktsvaga grupper: kvinnor, arbetare, barn, muslimer, judar, urbefolkningar, könsbytare, etcetera.

 

Mellan normsekularism och normbrytande minoriteter

Men civilsamhället är också intressant av en annan orsak. I Sverige har det utvecklat förhandlingen och kompromissen som metod för att lösa konflikter. Förhållandet och förhandlingen mellan arbetsmarknadens parter har ofta lyfts fram som ett gott exempel för denna förmåga. Om man kan förhandla fram tillfälliga kompromisser i konflikterna mellan arbete och kapital borde man väl rimligen kunna göra på samma vis med exempelvis de till synes olösliga tvisterna mella
n normsekularism och normbrytande religiösa minoriteter?

Poängen är att man i första hand då ser till den konkreta situationen och försöker hitta lösningar utifrån de förutsättningar som finns. Konflikter har setts som kontextuella och relationella: beroende av sammanhang, tid och maktförhållanden. Kompromisserna kan därför se olika ut på olika platser och vid olika tidpunkter. Samexistensen blir förhandlingar utan bortre slut, där varje kompromiss i sig är provisorisk.

 

Civilsamhället ingen idyll

Men civilsamhället ensamt har naturligtvis inte svaren på de olika konflikter, frågor och oväntade möjligheter som uppstår i mångkulturella samhällen. Civilsamhället är nämligen ingen idyll. Där artikuleras även intoleransen, hatet och föraktet mot ”andras” rättigheter.

I det civila samhällets olika gemenskaper förnekas ofta olika minoriteters rättigheter och de som ifrågasätter manliga maktordningar tystas ner, marginaliseras och stöts ut. Så var det i den svenska arbetarrörelsen på 1950-talet och i den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 1960-talet. Så är det fortfarande i olika sammanhang med koppling till det civila samhället. Det militanta abortmotståndet i USA utgår från civilsamhällets myller av rörelser. Den radikala och demokratifientliga islamismen i Nordafrika är fast förankrad i folkrörelseliknande nätverk. När 300 000 fransmän i januari 2013 demonstrerade mot samkönade äktenskap var det civilsamhället som sattes i rörelse.

Civilsamhället är med andra ord inte bara en möjlig plats för förhandlingar, utan också en arena för oförsonlig konflikt. Samtidigt som man ivrigt arbetar för vissa rättigheter är det inte ovanligt att man förnekar andra. Förrädiskt görs en sammankoppling mellan gemenskap och enhetlighet eller likhet. Civilsamhället rymmer därför en paradox: där dominerar de starka och välorganiserade, samtidigt som det är där svaga grupper diskrimineras, men där de även via kamp och protest har möjlighet att erövra verklig makt.

 

”Det identitetspolitiska träsket”

Hela triangeln är alltså nödvändig: Staten och lagarna, individens rätt att definiera sig själv och civilsamhällets erfarenhet av gemensamt handlande. Det kan låta banalt, men är komplicerat. Hur ska man göra en avvägning mellan de tre hörnens olika logiker i en faktisk konflikt om rätt och fel? Det är en fråga som saknar uppenbart svar. Och saken blir inte enklare av att många i debatten identifierar sig med bara ett av hörnen i triangeln. Det har till exempel blivit vanligt att de som betonar det individuella samtidigt förnekar och aktivt motarbetar gruppgemenskaper och kollektivt handlande, som de nedlåtande brukar kalla ”det identitetspolitiska träsket”. Det så kallade niqabärendet är ett bra exempel på hur svår frågan faktiskt är. Var och vem ska egentligen avgöra om elever får bära niqab i skolan?

 

Niqab och rättighetsrevolutionen

I januari 2009 anmälde en ung kvinna sitt Vuxengymnasium i Stockholm till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Skolan hade ett generellt förbud mot heltäckande slöjor i klassrummen. Eleven ansåg att förbudet var diskriminerande och ett brott mot hennes mänskliga rättighet att bära niqab. Fallet utlöste en utbredd och i vissa fall hätsk och intolerant debatt. Myndighetens anställda blev hotade och Säpo kallades in för att garantera säkerheten. Frågan drog ut på tiden.

I den feministiska tidskriften Bang (nr 4/2011) skrev juristen Naiti del Sante efteråt en viktig artikel om niqabfallet och juridikens dilemma. Del Sante var ärendets handläggare på DO, hamnade i märkliga konflikter med myndighetens chefer och tvingades till sist lämna ifrån sig det. Frågan blev snabbt mycket större än själva niqaben och hamnade mitt i ”kampen om hur vårt värdesystem ska uttolkas och återspeglas i rättssystemet”, som hon skriver i artikeln. Man kan också säga att den blev infångad av det stora kulturkrig som sedan flera år rasat kring ”det mångkulturella komplexet” i nästan hela Europa.

De flesta som deltog i debatten, närmare bestämt de mest röststarka, ville att DO skulle lägga ner ärendet, det vill säga att niqabförbud i skolorna skulle anses lagliga. Del Sante drog en annan slutsats: att förbudet antagligen inte skulle hålla i Europadomstolen. Men DO var hårt ansatt av flera olika skäl. Att ta frågan till domstol skulle knappast stärka myndighetens redan tidigare sviktande legitimitet i den offentliga debatten.

I de fall som kommer till DO korsas olika aspekter av människors rättigheter: genus, kultur, övertygelse, sexualitet, religion och hudfärg. Rätt eller fel kan ibland vara svåra avvägningar dem emellan. Niqabfallet betraktades av många som en konflikt mellan religion och jämställdhet. Rättigheter är sällan entydiga och enkla. Ibland kan juridiken i sådana fall utdela okänsliga yxhugg som förvärrar konflikter och förstärker orättvisor. Men i andra svåra fall kan klara utslag vara helt nödvändiga.

 

Rättighetsrevolutionen kidnappas

Under de senaste två-tre åren har det inletts ett försök att vända rättighetsdiskursen upp och ner. I stället för att stärka olika minoriteters positioner har man velat använda den för att skydda majoritetens ”rättighet” att inte störas och provoceras av påträngande normbrytare. Politiker som Geert Wilders i Nederländerna och Pia Kjersgaard i Danmark har varit mest framgångsrika. Det märks (än så länge) mest i konflikten mellan sekularism och religion. Man hävdar att den sekulära majoriteten i Nordeuropa inte ska behöva tvingas konfronteras med olika religiösa symboler, till exempel människor som följer klädregler eller tydligt visar sin tillhörighet på arbets
platser eller i olika offentliga miljöer.

Medvetet exploaterar de konflikter mellan olika rättighetsaspekter, alltid så att religionsfriheten (läs: islam) ska begränsas. Målet är att kollektiva religiösa identiteter inte ska få ta plats eller ens märkas i offentligheten.

Rättighetsargument har visat sig vara effektiva i opinionsbildningen mot det mångkulturella. I Nederländerna har de utsträckts till lokala försök att även förbjuda främmande språk på offentliga platser, det vill säga inte ”turistspråk” men ”invandrarspråk”. Det holländska språket anses vara en rättighet som måste försvaras. Man kan beskriva försöket som en kidnappning av rättighetsrevolutionen och den vokabulär olika emancipatoriska rörelser använt. Wilders, Kjersgaard och andra försöker helt enkelt använda rättighetsbaserade argument för att motivera underordning i stället för jämlikhet.

 

Åter till niqaben i skolan

Hösten 2010 kom DO:s beslut i niqabärendet. Det blev ett slätstruket antiklimax. Frågan togs inte till domstol eftersom kvinnan under den ovanligt långa handläggningstiden klarat sin utbildning (med niqaben på) och lämnat skolan. I en kommentar konstaterade DO att ett generellt förbud mot niqab förmodligen stred mot lagen, men att man i vissa specifika situationer kunde förbjuda den – men det var DO:s egen spekulation.

Ungefär ett år senare, i januari 2012, kom Skolverkets reaktion på DO:s beslut: heltäckande slöja kan inte förbjudas i skolan, men lärare kan säga nej i vissa välmotiverade situationer. Frågan var därmed i praktiken tillbaka till det hörn av triangeln som jag kallat civilsamhällets, med dess strävan efter förhandlingar, kompromisser och konsensus – viljan att samtala tills man hittar en lösning som ingen part tycker är perfekt men alla kan leva med.

Det låter som en sympatisk slutsats efter en lång strid och jag har inte svårt att sympatisera med den. Det civila samhällets erfarenheter av att lösa konflikter är starka.

Eller är det ändå så att just frågor om heltäckande slöjor blivit så laddade, så indragna i politiska projekt och program, att Skolverkets rekommendation i själva verket kommer innebära fortsatt oklarhet och även ren rättsosäkerhet? Hur ska en enskild lärare eller skola kunna avgöra en fråga som förvandlats till ett europeiskt politiskt minfält?

 

Alla hörn i triangeln är viktiga

Kanske tillhör niqaben de stridsfrågor där domstolarnas skarpa utslag, fria eller fälla utan mellanläge, blivit nödvändiga – även om de kan vara både klumpiga och icke-statiska. Ett domslut i niqabfallet skulle ha gett grund för att bestämma i konkreta och akuta fall, medan själva debatten och samtalen kunnat rasa vidare i offentligheten. En dom avslutar ju inte en politisk konflikt, den ger bara en ny inramning och nya förutsättningar för själva striden.

Min poäng är att alla hörn i triangeln är viktiga. Man kan inte bara låsa sig vid individens självbestämmande, domstolarnas tolkningar av rättigheter eller civilsamhällets erfarenheter. Som debatten sett ut de senaste åren i Sverige är det civilsamhällets bidrag som underskattats eller – från främst liberalt håll – till och med avvisats och framställts som hinder för verklig frihet.

Sociologen Zygmunt Bauman har ganska tillspetsat formulerat det jag kallar civilsamhällets erfarenhet med utgångspunkt från en essä av Hannah Arendt:

 

”Må var och en säga vad han tror vara sanning, Och må sanningen själv anbefallas åt Gud.” (…) Lessings och Arendts budskap är rakt och enkelt. Att anbefalla sanningen åt Gud innebär att låta frågan om sanning (frågan om vem som har rätt) förbli öppen. Sanningen kan framkomma endast vid samtalets bortre ände – och i ett genuint samtal (det vill säga ett samtal som inte är en förklädd monolog) vet ingen deltagare med säkerhet, och kan inte heller veta, hur detta slut kommer att se ut (om det finns ett slut).

Per Wirtén

 

 

Citatet från Zygmunt Bauman kommer från hans artikel ”Mänsklighetens öde” i Almqvist & Wallrup: Mot en kosmopolitisk framtid? (2007).

Naiti Del Santes artikel ”Dragkampen om värdesystemet” finns i Bang nr 4 2012.