Eftertanke

Långsamhet är en dygd när man diskuterar svåra saker. I tisdags skrev jag omedelbart väldigt uppskattande om Johan Hiltons omdiskuterade artikel i DN. Nu har jag plockat in andra röster och tänkt efter. Jag anser fortfarande att han pekade på ett fenomen som behöver "pratas om". Men att hans tonläge var för starkt. Han skrev helt enkelt för bra. Frågan är bättre att prata om med mindre bokstäver. Annars skruvas bara den irritation han ville kritisera upp ännu mer.

I gär hade Jens Liljestrand invändningar mot Hilton. I dag är det Lawen Mohtadi (ännu inte utlagd på dn.se). I tisdags kväll träffade jag en kollega som kritiserat strukturell rasdiskriminering, koloniala världsbilder och den vita hudfärgens privilegiesystem lika länge som jag gjort (snart 20 år). Hon påpekade att tonläget inte är nytt. Det har alltid funnits. Hon har rätt. Jag har mött det tidigare, inte minst bland akademiker. Och jag har alltid ogillat det. (Men jag har säkert också bidragit tll det).

Det här handlar ju inte om att lägga ner den aggressiva kritiken av rasistiska stereotyper, bristen på människor med så kallad invandrarbakgrund i media eller försök att marginalisera människors berättelser, vittnesmål och vilja att tala. Det handlar om tonläget inom antirasismen (inte bara den som är uttalad vänster, utan mellan alla antirasister).

Lawen Mohtadi skriver i sin klokt eftertänksamma artikel (med nerskruvat tonläge) att nya röster som vill bli hörda alltid skapar störningar. Hon hänvisar till "unga twittrare". Jag är 55 år och under åren som skribent, chefredaktör och debattör har jag säkert oavsiktligt tryckt till eller ignorerat yngre. Men det är något jag verkligen inte vill, som jag försökt sträva efter att inte göra. Den här gången har det inte varit nödvändigtvis yngre arga röster som fått mig att i tysthet notera och reagera. (Upplysning: jag följer inte twitter, det är för snabbt för mig). Det har varit människor i alla åldrar, även min egen, och i olika situationer: seminarier, artiklar, samtal. Några av dom är personer jag respekterar och uppskattar mycket.

Problemet är inte stort. Det är väl det som är relevant invändning mot Hiltons artikel. Han gör det större än det är. Men varför ska man inte kunna prata om förhållanden man oroar sig över, i synnerhet om man tycker dom är viktiga?

Jag har alltid gillat hård debatt inom vänstern. Jag vill uppfatta den kritik Hilton formulerade som en fortsättning av debatten, inte som ett försök att tysta den. Så tänker jag.

(Sedan finns det naturligtvis en begriplig misstänksamhet mot DN kulturs roll — som jag delar. Dom trampade helt fel i debatten om Lilla hjärtat förra hösten och det har de i efterhand på olika vis försökt bearbeta. I den kontexten kan Hiltons text naturligtvis ses som förtäckt angrepp på Lilla hjärtats kritiker; alla som i likhet med mig då angrep DN. Så tänker säkert en del DN-redaktörer, men knappast Hilton.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s