Rakt genom Andrzej Tichýs nya bok Kairos drar ett följe jämrare fram längs strandlinjen. De vandrar genom en ödelagd värld. Hela tiden på linjen mellan hav och land. På gränsen.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Finns det någon svensk författare i hans generation som kan skriva så hypnotiskt? Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri. Fler? Jag vet inte ens om det är en roman eller en lång dikt, typ Johan Jönsson/Lars Mikael Raattamaa. Eller kanske ett slags oratorium utan musik?

Men den vandrar med största möjliga lyhördhet rakt genom samtiden. Som de vid strandlinjen. Så här på bokomslaget: "Kairos är ett krisögonblick, en kritisk punkt mellan två händelser, i motsats till kronos, den linjära tiden." Revolutionen, det hastigt oplanerade epokskiftet, dödsögonblicket, stranden, katastrofen, apokalypsen, våren, självmordet, gränsövergången, omslagspunkten. Tiden är inte linjär. Den ligger staplad vertikalt som ordhögar. Jag förstår inte Tichýs bok, men upplever den, andas i den.

Göran Sonnevi ordsatte en annan epok. Andrzej Tichý ordsätter den jag ser; den som öppnades efter 2008, hans bok tumlar ut ur krisen, längs den arabiska våren.

Så här kan den låta: "Alla bär vi på föreställningar vad tid är. Alla bär vi på det som blivit vår plats på jorden. Alla bär vi på nötandet, vardagen, en best så stor att den försvinner, ett odjur så stort att det inte går att uppfatta med sinnena. Min dotter sover i min famn. Vi ser solen och månen samtidigt i varandras ansikten. Inga samband är obegripliga. Ingenting är gåtfullt. Allt är klart och tydligt. Vi vet vad vi måste göra. Lösgörandet. Ett rotlöst vara. Ett språng ut."