Höstbudgeten är de borgerliga regeringsårens grundstötning. I stället för insatser för att sänka massarbetslösheten lånar de pengar för att sänka skatten, mest för de med höga inkomster. Alla vet att det inte ger några jobb — även regeringen. Det är en moderat fräckhet.

Sverige behöver investeringar, fungerande järnvägar, fler bostäder och pengar till skolor och universitet, till äldreomsorg och sjukvård, till jämlikare storstäder. Hur mycket bättre kunde det inte vara att leva i det här landet? I stället ska välavlönade få mer pengar i plånboken. De kan köpa ännu en kostym från Paul Smith, gå på krogen några gånger till varje månad. Men det gör inte våra liv bättre. Landet blir inte lyckligare.

I dag kritiserar Mikael Feldbaum Socialdemokraternas slöa kritik av skattesänkarkarusellen på Dagens arena. Varför är det ekonomerna och inte Socialdemokraterna som är vassa?

Vi har diskuterat skattedilemmat tusen gånger på Dagens arenas redaktionsmöten. Kan man vinna val på höjda skatter? Jag önskar det gick, men jag tillhör de radikalt pessimistiska. Erfarenheten från valnederlaget 2010 var förlamande. De rödgröna ville höja två skatter med smarta förslag: bensin och fastighet. Det gick totalt åt helvete.

Men alla vet att staten måste få högre inkomster. Annars inga reformer. Annars ingen kamp mot massarbetslösheten. Hur gör man? Jag tror att S och Mp helt enkelt behöver ställa samma fråga som Lars Calmfors gör: Vill ni ha gemensam välfärd — och tydligt specifiera vad det innebär — eller lägre skatter? De ska ställa frågan direkt till oss, till medborgarna. Och ihärdigt upprepa den. Dag efter dag, i debatt efter debatt. Det är upp till er nu, vad vill ni, vad är viktigt? Vi som socialdemokrater vet att staten måste ha högre intäkter för att klara framtiden, men vad vill ni? Man måste framkalla ett skattehöjartryck nedifrån. Det finns inte i dag. Men precis just nu tror jag det är möjligt att skapa ett genom att varje dag ställa frågan. Vad vill ni med pengarna? Nya kostymer eller bättre skola för barnen? Jag kan inte se någon annan möjlig väg än att på så vis förklara och fråga, envist och uthålligt, tills man vinner opinionen och skattefrågan.