Vem är Nairobi

Go Down har skapat nytt liv i en nedlagd mekanisk verkstad i Nairobi. Dansare, bildkonstnärer, en enkel studio för ett populärt teveprogram. I ett prång övar barn från fattiga familjer skalor på piano. På gatan utanför släpper svajiga långtradare ut svarta giftmoln.

Det är svårt att enkelt beskriva Go Down; samtidigt verksamhetshotell, kulturhus och en rörelse ut mot resten av Nairobi. Under sommaren, Kenyas kyliga månader, var de mittpunkt för den okonventionella festivalen Nai Ni Who? — Vem är Nairobi? — som var mer undersökning än stadsevent. Jag var där några dagar och insåg att det var en festival som svenska storstäder kan lära av.

Nairobi är ett olagt pussel. Ett stadslandskap där sambanden och den gemensamma historian ligger utspridda på bordet. När jag träffade chefen för Nationalteatern, som varken har budget eller skådespelare men däremot skarp blick för landets konflikter, sade han: ”Man kan leva i årtionden i en del och inte veta vad som pågår fem kilometer bort — det är Nairobi”. För många verkar staden vara en plats, men inte en hemstad.

Skillnaderna är enorma. Kibera tillhör världens största slumstäder. Intrycket är överväldigande. När jag flanerade mellan kåkarna passerade jag hemsnickrade Cinema Apokalipto som visade ”Motorsågsmassakern”. Dagen innan hade jag snurrat vilse i de gröna överklasskvarteren med stiliga villor inringade av murar och elstängsel. På ett av festivalens seminarier beskrev en kvinna från Kibera i detalj hur polisen varje dag stänger ute fattiga från välståndets kvarter. De privilegierade i samma panel förstod inte vad hon menade.

En förmiddag passerade jag en ny stor moské i det gamla koloniala downtown. Somaliska flyktingar passerade ut genom entrén. En bekant beskrev nedlåtande hur de spred politiska problem. Nairobi är en kosmopolitisk stad där nerverna ligger nakna. Alla är minutiöst uppmärksamma på etnisk tillhörighet: kikuyo eller luo? Efter valen för sex år sedan sattes skillnaderna i brand. Några månader efter mitt besök chockade somaliska al-Shabaab staden med terrorattacken i shoppinggallerian Westgate. Hur får man en sådan plats att säga ”vi” — inte bara om de närmast berörda, men om alla i staden? Det var den frågan Nai Ni Who? ville undersöka. Varje dag i Nairobi tänkte jag att Storstockholm borde göra samma sak för att foga samman det som börjat gå sönder.

Festivalens budget var minimal. Ansvaret spreds ut, alla stadsdelar hade jämlika röster i försöket att berätta samman staden. Helheten kan bara framkallas med lokala erfarenheter. Några valde fotvandringen som upptäcktsresa, andra ordnade parader eller fotbollsturneringar. ”Allt handlar om att skapa kopplingar,” förklarade Joy M´boya. För många år sedan sjöng hon i ett kenyanskt popband, nu driver hon Go Down. Jag träffade henne i september igen. Festivalen hade varit ett osäkert experiment som blev en framgång: ”För många var det första gången de möttes för att prata allvar om sin egen stad”.

Nairobi byggdes ursprungligen som en vit apartheidstad och arvet av skarpa gränser har dröjt kvar. Men nu får den växande medelklassen staden att knaka i gamla fogar. I skymningen är köerna med nya småbilar enorma. Från bussfönstret ser jag en storstad myllra in i nattmörkret: sikher, massaier, muslimer, skolbarn, invandrade, fattiga som steker fisk i gathörnen, flyktingar utan papper, återvändare med examen från amerikanska elituniversitet. Festivalens fråga — Vem är Nairobi? — är alla moderna storstäders.

Per Wirtén

(14 november öppnar utställningen ”Vem är staden? Möten med Stockholm och Nairobi”, där bland annat Go Down medverkar, på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s