Det globala medelklassupproret

För två år sedan skrev Slawomir Sierakowski en artikel för polska Gazeta Wyborcza som skapade stor debatt. Öppningsraderna var ödesdigra: ”Inga liberala demokratier, marknadsekonomier, politiska partier eller mänskliga rättigheter är ristade i sten. Människor skapade de här begreppen, och har också makten att förstöra dem.” Och hans slutsats var lika dramatisk, nämligen att européer nu bevittnar hur ett gammalt partipolitiskt system vittrar bort. Ingen vet vad som kommer i stället. I polsk anda efterlyste han en ny generation demokratidissidenter.

Sierakowski tillhör den krets vänsterintellektuella som startat Krytyka Polityczna, en arena för kritik och samhällsdebatt som spridit sig från Polen till andra länder. Hans iaktagelser var inte nya. Många har länge grubblat över det så kallade postpolitiska tillståndet. Men han gjorde det ovanligt skarpt. Texten var en uppmaning. När jag läste kände jag inte bara den vanliga oron. Jag blev i stället upprymd.

”Problemet är att den här flykten från det politiska har visat sig vara effektiv i processen att säkra makten, men helt värdelös för att utöva den,” skrev Sierakowski. Den spanska protesterna på Puerta del Sol i Madrid — De indignerade eller 15 majrörelsen — blev den utlösande orsaken till att han till sist skrev det han länge tänkt. Plötsligt fanns ett skeende som gav hans kritik större sammanhang. Orden klingade annorlunda än de skulle gjort bara något år tidigare.

I sin inspirerande reportagebok Why It´s Kicking Off Everywhere beskrev BBC-journalisten Paul Mason 2011 som ett revolutionsår, ungefär som 1848: London, Kairo, Madrid, Aten, Tunis, New York och Wisconsin. Han skrev mitt i steget. Två år senare fortsätter protesterna sprida sig. I somras var det Istanbul, Brasilien och Bulgarien som sveptes med. De är lika rörliga, snabba och globala som finansmarknaderna.

Mason och andra har påpekat att protesterna hänger samman. Deras karaktär, de sociala sammanhangen och utlösande orsakerna upprepas från stad till stad. Den slutsatsen understryks i en ny svensk rapportbok om protesterna av religionsvetaren Mårten Björk och journalisten Natacha López. De har också varit på plats, fångat in röster och försöker sedan förstå.

De som samlats på torgen är de som gjort allt rätt: höga betyg, universitetsstudier, allvar och förhoppningar om bra liv. Men som sedan står nakna, utan jobb, egen bostad och riktigt vuxenliv. En kvinna i London berättar hur hon efter många års studier till sist lyckades landa ett deltidsjobb i butik; samma syssla hon hade som sextonåring. Vad var då meningen med alla ambitioner, allt pluggande och berget av studieskulder?

Det är de svikna förhoppningarnas uppror som rullar ut över kontinenterna. En negation av studenternas maj 1968. Då fanns ett hopp, nu finns bara rådlöshet.

Poängen med Björk och López bok är att de inte nöjer sig att beskriva ockupationerna och protesterna som reaktion på finanskrasch och eurocirkus. Krisen är djupare. Berättelsen är längre. Den handlar om ett system som upphört att fungera. Ungdomsarbetslösheten är ett globalt fenomen med 75 miljoner utan jobb. De fasta anställningarna rinner bort. 46 procent av alla i EU mellan 18 och 34 år bor kvar hemma. Ojämlikheten ökar och klassresornas frihetskanaler täpps igen. Men De indignerade identifierar också samma kris för demokratin och det politiska systemet som Sierakowski gjorde i sin artikel. På de allra flesta torg har de därför ställt sig på en politisk nollpunkt. Det finns ingen som tillåts representera dem. En person i boken beskriver deras radikala tilltro till demokratin och totala misstro mot partisystemet som en extrem individualism.

Den omedelbara krisen har fungerat som en avskalad kopparledning med elektricitet. Den fräser, blixtrar, utlöser spontan aktivism och binder samman människomassor. Den ligger virad runt världen.

En kris är ”när den gamla ordningen ligger döende och en ny inte kan födas,” skrev Antonio Gramsci i sina berömda anteckningar från fängelset.

Inledningen i Utan framtid ger en suveränt koncentrerad summering av proteströrelserna. Men sedan blir boken blekt pratig och okoncentrerad utan egentlig fördjupning. Den får ses som en i raden av försök att förstå.

I sin tunna, men överraskande klartänkta, German Europe verkar sociologen Ulrich Beck betrakta alla dessa olika proteströrelser som det enda egentliga hoppet för att EU genom krisen ska kunna reformeras mot en fungerande social demokrati. De politiska eliterna har för länge sedan slutat förstå. Europas medborgare är den maktfaktor inga analytiker någonsin räknar in i kalkylen. De är den potentiella jokern. Men för att rörelserna ska kunna erövra nödvändig kraft krävs att de blir europeiska och inte stannar i sina hemstäder, skriver Beck. Det var ju därför rättviserörelserna för tio år sedan, kring Attac och European Social Forum, blev så omskakande. I Arena 3/2013 gjorde Olav Fumarola Unsgaard en kritisk utvärdering av dem, just en sådan som saknas i Björks och López bok om de nya rörelserna. Hur organiserar man effektivt politiskt motstånd och samtidigt utvecklar nya demokratiska samlevnadsmönster?

Slawomir Sierakowski läser kartan på ungefär samma vis. För att komma ur förlamningen krävs egentligen inga djupsinnigheter. Vi vet läget. Det som krävs är att medborgarna gaddar sig samman och börjar bygga ömsesidig tillit och solidaritet i nya former. ”Kraften hos tätt sammanflätade människor är enorm, och beslutsamheten blir mycket starkare än den som skapas av marknadernas logik, i olika NGO:s eller genom de glansputsade men förtorkade partistrukturerna.”

Men är medborgarnas reaktioner på den djupa systemkrisen — arbetslösheten, rådlösheten, politikens teater — verkligen entydig? Även den medvind olika rasistiska, nationalistiska och djupt konservativa rörelser har måste väl förstås som konsekvens av samma långa sega samhällskris? Åkesson, Le Pen, Wilders och andra är också gedigna proteströrelser — och politiska laboratorier. Men de bär helt andra svar: hierarkiska, ledarfixerade, exkluderande, skeptiska till demokrati och fientliga till europeisk kosmopolitik. Jag vill läsa en bok som försöker förstå båda polerna i relation till den kollaps Sierakowski och många andra undrar över. Vår tids ödesfråga. Vem skriver den?

Per Wirtén

Slawomir Sierakowskis artikel ”Time for the neo-dissidents” finns på engelska i Dissent 2/2013.

Natacha López & Mårten Björk: Utan framtid. Protester i den globala krisens spår. (Celanders förlag).

Ulrich Beck: German Europe. (Polity Press).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s