Total tillsyns

Varför märks inga massprotester efter Edward Snowdens avslöjanden? Inga européer har ännu ockuperat torg, bränt stjärnbanér eller kastat sten mot Googles kamerabilar. Hur många har lämnat Facebook? De som verkar mest indignerade tillhör samhällets toppskikt. Är det så att de flesta helt enkelt flyttat in i övervakningssamhället och känner sig hemma i det?

Den som vill leva som andra, med moderna bekvämligheter kan inte längre undvika den osynliga zonen av massiv uppgiftsinsamling. Ingen kan längre röra sig genom världen utan att lämna spår eller bli betraktad. Genom mobiler, betalkort och Internet registrerar vi våra egna liv. Den tidigare entydiga frågan om ett val mellan antingen övervakning eller personlig integritet har uppslukats av Molnet. Övervakningen har blivit ett allomslutande maktsystem, där alla vill se alla och allt fler lockas av begäret att alltid vara sedda.

Tidigare var det allseende ögat ett tecken för gud. I dag fungerar det som symbol för själva samhället. Vi bor inne i ögat och rör oss framför det.

I boken SuperVision letar forskarna John Gilliom och Torin Monahan efter fungerande bilder och metaforer. Hur kan man enkelt beskriva ett samhälle där övervakning och kontroll blivit övergripande norm? De fastnar för det krångliga men ändå träffande ordet rhizomer för att beskriva övervakningsnes karaktär: ”en tät levande väv av växtrötter som breder ut sig under markytan med ett oändligt antal synliga rotskott och dolda anknytningspunkter”.

Under 1900-talet föreställde vi oss övervakaren som en ”Storebror ser dig” i George Orwells anda, eller som tystlåtna män med rullbandspelare och mikrofoner som i filmen De andras liv. De landskap av automatiserad informationslagring vi nu bor i måste förstås på helt andra sätt. Det är till de landskapen som våra institutioner och livsmiljöer börjat anpassa sig.

Staden har alltid varit brännpunkt för berättelser om övervakning och kontrollsystemen har ofta beskrivits som ett slags arkitektur. Kan man se övervakningssamhällets normer ta form i staden, mitt i Stockholm?

För två år sedan kom Stockholms stadsbyggnadskontor med ett förslag till arkitekturprogram. Jag blev inbjuden att ha synpunkter och läste extra noga med penna och noteringsbok. Det var första gången jag slogs av hur övervakningsnormer och stadsideal börjat smälta samman. Den nya staden verkade längta efter att bli den övervakade.

Det handlade inte om kameror på varje gata, som i London, utan om en mer raffinerad form där trygghet definierades som social kontroll i en förtätad stad där alla alltid ska bevakas av andra: slutna kvarter, portar mot gatan, fickparkerade bilar och stora fönster mot oändliga caféer. Det är ett stadsideal som förklarat krig mot dolda prång, dunkla naturparker och andra hemliga platser som står i vägen för överblicken. ”Täta och definierade stadsrum gör att fler människor har uppsikt över gatan eller parken vilket ökar den sociala kontrollen och därigenom tryggheten,” var en typisk mening. Senare i höst ska kommunen besluta om det färdiga, och antagligen omarbetade, Arkitekturprogrammet.

De ursprungliga förslaget var inte en ondskefull manual för total övervakning. Tvärtom. Det var ett nyanserat uttryck för samtidsandan. Stockholms översiktsplan, den berömda Promenadstaden, hade redan något år tidigare pekat ut ”risk- och säkerhetsperspektiv” som särskilt viktiga för stadsbyggandet. Demokrati eller rättvisa nämndes däremot inte. Det är i de här små förskjutningarna i vad som anses viktigt, vad som börjar utelämnas och i stället betonas, som man kan börja ana hur övervakningssamhället invaderar staden.

Jag beger mig till Skarpnäck, en stadsdel i södra Storstockholm. På en av fasaderna ser jag byggåret 1988 i stora siffror. Den skiljer sig helt från äldre förorter eftersom den framstår som ett första försök att testa de ideal som nu dominerar: gator i rutnätsmönster och gammaldags kvarter med inneslutna gårdar — en uppdatering av den förmoderna staden.

Längs huvudgatan, Skarpnäcks allé, upptäcker jag hur de smala gårdsentréerna fått massiva låsta järngrindar. En kvinna jag möter berättar att de sattes dit för något år sedan, i de kvarter som är bostadsrättsföreningar. Jag går runt kvarteren och upptäcker att de fortfarande står öppna på baksidan, men med skyltar som varnar för låsta grindar och att man inte längre kan flanera genom gårdarna. Signalen är uppenbar: främlingar hör inte hemma.

När alla gårdsentréer fått grindar har kvarteren förvandlats till gated communities. Skarpnäck är byggt efter ett stadsideal där inlåsningen är förberedd och enkel att verkställa — kvartersstadens

Efter att ha tagit tunnelbana till staden innanför tullarna kommer jag till en miljö där nästan alla fastigheter redan förvandlats till ett slags gated communities. Gårdar som tidigare kunde stå öppna har successivt fått lås och portkoder.

Det är inte svårt att gripas av samtidens begär efter social kontroll. Sociologen Zygmunt Bauman beskriver det suggestivt som en reaktion på det avreglerade samhällets ”flytande rädsla”, en process där ekonomisk otrygghet på arbetsmarknaden översätts till oro för den personliga säkerheten. Våldsbrotten minskar, men vår längtan efter övervakning växer. Den dämpar vår ångest.

För fyra år sedan kom Anna Mintons uppmärksammade uppgörelse med hur brittiska städer anpassas till det nya övervakningsparadigmet. I boken Ground Control skildrade hon hur hela kvarter börjat låsas in, med början vid 1980-talets slut i de då nya stadsdelarna för höginkomsttagare runt London Docklands: ”The architecture of extreme capitalism”. Hon beskrev en process där samma modeller långsamt sipprade ner till hur man byggde för de allra fattigaste i nya public housing.

En del brittiska städer har antagit byggnormer och föreskrifter som fäster övervakningssamhällets principer i tegel, så kallade ”Secured by design”. Minton spårar dem till en bok från 1973 av den amerikanska arkitekten Oscar Newman. Han myntade begreppet ”defensible spaces”; genom att skapa rumslighet ska de boende kunna uppleva hur de äger platserna, samtidigt som främlingar görs ovälkomna. Varje territorium ska kunna försvaras. Kontrollmekanismerna avgör arkitekturen. Övervakning är både funktion och estetik.

Jag känner igen några nyckelord från Newman i Stockholms förslag till arkitekturprogram, i första hand ambitionen att tydligt markera gränser mellan privat egendom och offentlig plats — och jag ser dem i stenstadens låsta gårdar. Men i Sverige verkar hans slu
tsatser mjukas upp genom att smälta samman med de hos en annan, enormt inflytelserik, amerikansk stadsteoretiker: Jane Jacobs.

Men när Jacobs åren runt 1960 vandrade omkring på södra Manhattan och skrev sin omstridda klassiker Den amerikanska storstadens liv och förfall var det inte den övervakade staden hon drömde om, men den småskaliga där alla kände alla. Då var trygghet fortfarande en fråga om rätten till arbete, vettig inkomst och hyfsad pension. Flytande rädsla var ett okänt fenomen.

Det är både obehagligt och fascinerande att se hur smidigt hennes ord har lyfts upp från 1960-talets demokratidiskussioner och sedan sänkts ner i 2000-talets övervakningskontext. Det hon kallade gatans ögon laddas nu med nya betydelser; övervakning formulerad som betryggande humanism och social stadsplanering. Övervakningssamhället som en lockande livsstilsdröm.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s