Europas rasister ställer om radarn

Hur man ska förhålla sig till tiggaren på trottoaren har blivit en daglig prövning. Ska jag ge pengar, känna medlidande eller bli arg, och i sådant fall på vem? I valrörelsen kommer Sveigedemokraterna kräva förbud mot tiggare och Moderaterna verkar ligga startklara att hänga på. Vad svarar man då?

I Paris är problemet ännu mer tillspetsat. Där bor hela familjer med små barn på trottoarerna. Att varje kväll passera dem när de städar undan leksaker i små lådor och nattar sina barn är outhärdligt. Vilka reflexer och reaktioner de framkallar hos förbipasserande, vilka värderingar som ska ta överhand, är fortfarande inte riktigt avgjort. Men helt säkert är att om inga solidariska utvägar erbjuds kommer reaktionen bli rop på utrensning och fördrivning.

Utan eftertanke har städernas tiggare börjat betraktas som romer. Ingen vet om kvinnan som sitter inlindad i filtar och håller sin tiggarskål verkligen är rom eller inte. Men alla verkar förutsätta det. Tiggaren och romen har smält samman till en identisk gestalt. Det är enormt obehagligt.

Samtidigt kan man se hur Europas rasistpartier ställer om radarn. För bara något år sedan spann de islamofobiska fantasier om Eurabia. Nu skräms de med antiziganistiska stereotyper om tiggare och barnarövare.

Sammankopplingen av de båda föraktade gestalterna stärker de ödesdigra nät som vävs runt Europas romer. Paniken runt den blonda romska flickan Maria avslöjade hur urgamla rasistiska stereotyper enkelt kan aktiveras; italienska Lega Nord krävde till exempel att alla romska hem skulle kontrolleras av polis i jakten på bortrövade vita barn. När bilden av tiggaren fixerats som antiziganismens brännpunkt blir det lätt att säga: Romer och tiggare, samma sak, ut med dom bara.

Hur får man diskussionerna att gå i annan riktning? Man kan börja ge pengar i skålarna, kräva fler natthärbärgen, uppmana myndigheter att ge hemlösa barn plats på för- eller grundskolor, se till att polisen inte tvingar bort dem utan visar respekt.

Men det räcker ju inte. Att de befinner sig här beror inte på att den svenska välfärdsstaten misslyckats, men att den rumänska inte fungerar över huvud taget. Deras närvaro är en påminnelse om att vi tillhör samma gemenskap, att vi är medborgare i samma union och att tillståndet i Bukarest är en fråga om europeiskt ömsesidigt ansvar. Skillnaderna mellan rika och fattiga regioner i EU är ohållbara. Men hur kan ett övernationellt jämlikhetsprojet se ut? Vem ska fatta besluten, hur ska EU:s budget kunna växa och vilka institutioner är nödvändiga? Det är de frågorna som reflexmässigt borde aktualiseras när man varje dag passerar tiggande tonåringar eller gamlingar. Men det kommer aldrig hända om vi inte börjar diskutera dem. Nu.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s