Nu har det äntligen hänt. Europas socialdemokrater kommer ställa upp med en gemensam kandidat till ny ordförande för EU-kommissionen vid valet till Europaparlamentet i vår. Jag är rätt säker att både de gröna och liberala partigrupperna kommer göra samma sak. Pressen på den kristdemokratiska/konservativa gruppen blir tung att följa efter.

För oss som envist tjatat om att EU måste demokratiseras och politiseras är det här ett stort framsteg. Det innebär ju en maktförskjutning mot parlamentet och medborgarna. 1) Kommissionens nya ordförande kommer i praktiken bli folkvald och ha en helt annan legitimitet än tidigare. 2) Kommissionens ordförande har tidigare utsetts efter hemliga förhandlingar mellan regeringscheferna från EU:s stora medlemsländer. Nu kommer hen tillsättas av parlamentet, beroende på valresultatet. En enorm skillnad och uppenbar demokratisering. 3) Kommissionens ordförande får en tydlig politisk tillhörighet: höger eller vänster beroende på hur medborgarna röstat. Under senare år har ordföranden haft politisk profil, Barroso är borgerlig, så positionen har varit politiserad, men nu blir den det utan smussel. En politisering av kommissionen som redan skett kommer erkännas. Det är ett framsteg.

Socialdemokraterna har utsett Martin Schulz som sin kandidat. Han är socialdemokraternas talman i parlamentet. Man kan ha åsikter om honom. Och man bör vara väldigt kritisk till själva nomineringsförfarandet. Men det viktigaste är att de vågat ta steget. (Det diskuterades redan inför förra parlamentsvalet, och idén har sedan växt, första gången den på allvar presenterades var i Simon Hix utmärkta bok What´s Wrong With the European Union and how to Fix It 2008).

Men det finns problem. EU:s socialdemokratiska partier är inte eniga om det här. Martin Schulz är vald av en majoritet, men inte av alla. Det riskerar att hela projektet faller sönder. Att försöket till demokratisering misslyckas. I första hand är det de EU-skeptiska partierna som sviker: Sverige, Danmark, UK och Nederländerna. Men hela partigruppen i Europaparlamentet står bakom nyordningen. Det innebär att svenska socialdemokrater i parlamentet står bakom, medan de i Stockholm är mot. Vem blir förvånad? Europapolitiskt har SAP länge varit löjligt inskränkt. Urban Ahlin har ingen Europapolitik alls, och inte mycket annat heller.

Min slutsats är enkel. Beslutet att stå utanför är en eftergift till Sverigedemokraternas nationalism. Men innebär också att SAP i en avgörande principfråga anslutit sig till de som gör motstånd mot en demokratisering av EU. SAP som demokratifientliga, det är en politisk tragedi. Varför ska jag rösta på ett sådant parti?

En annan märklig detalj: Varken DN eller SvD rapporterar i dag om beslutet. En omvälvande politisk förändring, laddad av konflikter, anses sakna nyhetsvärde. Det säger allt om svensk isolationism.