I veckan fyllde Arena 20 år. Jag minns hur det var när vi startade. Vem kunde då tro att den skulle leva så länge och bli startpunkten för det som nu är Arenagruppen? Framgången bygger på ett slags keynesianskt trolleritrick. För att komma ur underskott och lura nedläggningsspöket startade vi hela tiden nya verksamheter. Även de nya gick med förlust. Men plötsligt kunde alla förluster adderas till plus minus noll. Jag förstår inte hur det gick till. Till skillnad från högerns Timbro levde vi verkligen på marknadens villkor — det gällde att sälja. I dag är Arenagruppen stor, med stabil ekonomi och massor av verksamheter. Att Alice Munro fick nobelpris är svindlande. Ann-Louise och Johan på förlaget ska gå på nobelmiddagen — herregud.

Arena hade en liten fest i veckan. Flera av chefredaktörerna var där. Till jubileet har Malena Rydell satt samman en fet antologi med Arenatexter Arena 93 – 03. Jag brukar inte tänka tillbaka. Men när jag såg den blev jag rörd. Tänk vad många bra texter och lysande skribenter Arena publicerat. Under 17 år var jag en av de ansvariga för det arbetet. 

Jag tror Arena faktiskt gjorde skillnad, i varje fall för vänsterdebatten. Under en period på 00-talet talade man om Arenavänstern. Den var frihetlig, kulturradikal och fullständigt illojal. Vi vägrade bekräfta dominerande idéer inom vänstern, socialdemokratin, feminismen och antirasismen. Alla verkade arga på oss. Vi skrev om queerfeminism, kosmopolitik och posthumanism för en bredare publik. Tog ställning för ett federalt Europa. Hackade på vänsterns nationalism. Kritiserade narkotikapolitiken. Lyfte fram sexpolitik.

Arena lyckades framkalla rent raseri hos andra delar av vänstern. I DN skrev en skribent att hon fick ont i magen av tidningen. Vid ett tillfälle tryckte en känd vänsterintellektuell upp mig mot väggen på ABF, viftade med högernäven och gormade om att Arena borde lägga av, annars jävlar …

En folkvald sosse från Halmstad sade vid en bokmässa, kanske 2008, att han läst tidningen sedan starten. Varje nytt nummer gjorde honom lika provocerad och upprörd. Men han hade fortsatt läsa. Och nu, sade han, hade han börjat upptäcka hur Arena förändrat och öppnat upp hans politiska världsbild. Han ville tacka. Det är det bästa beröm jag någonsin fått.

Den mest produktiva tråden under 20 år var nog postkolonialismen. Redan i första numret hade vi en lång intervju med Edward Said. Det postkoloniala blev som en lång metrev. Den drog in mängder av frågor: rasdiskriminering, det koloniala arvet, flyktingsmuggling, fri migration, papperslösas rättslöshet, nationalismens lögnmaskiner, mångkultur och kosmopolitik, global rättvisa. En del av de frågorna blev Arena först att driva i svensk offentlighet. 

Arbetet med Arena skapade min världsbild. Jag förändrades. Det hade aldrig hänt utan de andra chefredaktörerna jag jobbade med eller alla de skribenter som trots usla arvoden skrev fantastiska texter. Kolla in antologin så förstår ni vad jag menar.