Den demokratiska människans epos

Jag visste att dagen skulle komma när Karl Ove Knausgårds berättelse om sig själv, 3 600 sidor, skulle ta slut. I går hände det. Jag nådde fram till den omtalade slutmeningen att han inte längre "är författare". Den väldiga sjätte delens samtidighetsfiktion upplöstes, den att han skriver samtidigt som det händer samtidigt som jag läser, allt sammansmält i ett framströmmande nu som vecklas ut. Jag kommer sakna honom.

Jag såg att även Zadie Smith fångats av det samtidigt märkliga och enormt vardagliga verket. I en artikel nyligen i New York Review skrev hon att man inte längre kunde gå på några litterära mingelpartyn på Manhattan utan att "norrmannen" nämndes och diskuterades.

Egentligen är den "kamp", eller de "kamper", som präglar böckerna klassiskt litterära. 1. En son och hans far, där sonen efter pappans död försöker frigöra sig. 2. Språnget från känslan att man egentligen bara kan en enda sak, vara författare, och sedan förverkliga ambitionen. Hela tiden med mardrömmen att om man inte lyckas återstår nederlaget: antingen misär eller monster (som Adolf Hitler, är det därför han finns som oroande skugga i del sex?). 3. En undersökning av den egna (farliga, härliga, skrämmande) längtan efter att uppgå i något större, en helhet, ett sammanhang. Och den därmed sammanhängande viljan till absolut äkthet, eller autenticitet. Kan man skriva helt äkta? Hans svar i del sex är att man inte kan det. Hans hänsyn till de levande besegrar ärligheten. Total uppriktighet är asocial. Om man samtidigt längtar efter sammanhang kan man inte vara helt ärlig. 

Allt det där bearbetar Kanusgård suveränt. Men det är något helt annat som ger berättelsen särprägel. Böckerna är ett monument utan motstycke över den demokratiska människan. Det är en generell nivå. Den specifika är att de dessutom berättar om erfarenheten att ha växt upp och levt i ett av de mest jämlika samhällen i världshistorien. De är vittnesmål från en glänta i skogen. Jag är tio år äldre och har växt upp i Sverige — med erfarenheten är den samma. Vi tillhör de som präglades av gläntan. Den gjorde oss till de vi blev.

Därför är "Min kamp" inget hjälte-epos. Det handlar inte om en stark människas klassresa från proletärt mörker till konstnärligt ljus (som de gamla proletära sjävbiografierna). Det är en fullständigt vardaglig berättelse med den då nya medelklassen som välfärdspolitikens självklara mittpunkt. Den är inte mer unik eller dramatisk än din eller min berättelse. Och Knausgård tillåts aldrig bli ett upphöjt manligt författargeni (som Gombrowicz och andra han läser i berättelsen). Han tvingas, i jämlikheten och demokratins namn, hela tiden ta ansvar för vardagen: sina barn som ska till dagis, hans fru som kastas mellan mani och depression, den där förbannade kolonilotten som måste snyggas till och jobbiga synpunkter, invändningar och ilska från de han berättar om i sina böcker. Demokratin tillåter aldrig Knausgård att vara bara författare. Det berömda gamla elfenbenstornet fungerar inte ens som fiktion. När demokratin bröt fram förfasade sig intellektuella över en social och kulturell nivellering som konsekvens av "massans samhälle". Min kamp är skriven inifrån nivelleringens hjärta. Den brottas och sliter. Men jag tror den utmynnar i försoning: Det är detta vi vill ha.

Det är därför jag inte kunnat släppa Knausgårds böcker. Nu är frågan om hans sex böcker är minnet från en förlorad tid — jämlikhetens och demokratins epok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s