Kraftwerk har alltid tillhört mina favoriter. Men varför all uppståndelse kring konserterna i Stockholm? Det är bara en orginalmedlem kvar och han har inte gjort nånting egentligt nytt på trettio år. Han lever på gammalt knäclebröd. När SvD:s reporter därför, i en intervju, tjatar med frågor om "nästa album och nästa projekt" blir det ofrivilligt komiskt. Den enda som lyckats tillföra nånting är Erik Helmersson i dagens DN — måste vara första gången en ledarsida utklassar kultur- och nöjesredaktionerna med text om tysk 1970-talselectronica.

Kraftwerk är dåtid, minnen och modernt kulturarv. Jag minns när jag köpte min första Kraftwerk-lp, i Wien på min första tågluff. Den hade ett fatastiskt svart-vitt omslag, texter på tyska och en vacker handkolorerad affisch i elefantformat (som jag länge hade på väggen). Jag släpade på den där skivan halva tågluffen. Den var en ikon. Naturligtvis var det Trans Europa Express. Jag älskar den fortfarande. 

Att gå till Cirkus och kolla in Kraftwerk är som att se t ex Deep Purple, med bara en orginalmedlem, spela 35 år gamla låtar i eviga repriser. Det är klart bättre, men fenomenet det samma. Tiden har gått. Jag tycker Kraftwerk på turné 2014 är patetiskt. Men de gamla inspelningarna är ständig inspiration.