Gråhetens triumf

Jan-Werner Müller: Demokratins tidsålder

Daidalos. Översättning av Joachim Retzlaff.

Alla verkar förutsätta att det var en specifikt liberal demokrati som tog hem segern i 1900-talets europeiska konflikter. Men föreställningen att rekordåren och Berlinmurens fall var liberalismens triumfer vilar på minnesförlust.

I sin välslipade bok om 1900-talets europeiska idédebatt skriver Jan-Werner Müller att det som tog form efter kriget var ”en eftertryckligt postliberal ordning”. Man ansåg att liberalismen hade testats, misslyckats och bidragit till fascismens segrar på 1930-talet. Att de västeuropeiska demokratierna blev så starka — ja, att demokratin äntligen vann — berodde bland annat på att de liberala doktrinernas inflytande begränsades. Liberala politiker spelade, med några få undantag, ingen som helst roll när Europa reste sig.

Müller skriver politisk idéhistoria på statsvetenskaplig grund. Han är tysk men professor vid Princeton. Känslan av svår tyngd förstärks av ett bokomslag lika uppiggande som en PISA-undersökning. Men man ska inte lura sig. Müller rör sig smidigt som ett kattdjur i svår vegetation. Det är underbart att läsa, både infallsrikt och intelligent. Kanske för att han ersätter den anglosaxiska dominansen med ett klart tyskt perspektiv på Europa. Synfältet förskjuts. Förståelsen blir mer komplicerad. Kunskapen växer.

Demokratins tidsålder är det perfekta komplementet till historikern Tony Judts massiva Post-War (som också borde översättas). Judt var intresserad av allt, från tjeckiska dissidentfilmer till italienska partistrider. Müller är mer koncentrerad. Han försöker undersöka de gränszoner där intellektuell idédebatt minglat med praktisk reformpolitik.

Müller skriver visserligen om hela 1900-talet: den vackra optimismen före 1914, mellankrigsårens politiska laboratorieverksamhet och de totalitära idéernas genombrott. Men det är åren efter 1945 som är bokens verkliga clou. Det är då den fräser ifrån och lämnar spår. De avsnitten har förändrat min förståelse för europeisk politik. Jag har blivit mer desillusionerad.

Judt utnämnde rekordåren till socialdemokratins epok. Men Müller invänder skarpt att den riktigt stora politiska innovationen var kristdemokratin. Med sin ”obestridliga tråkighet” gick tyska CDU till val med pirriga paroller som ”Säkert är säkert” och ”Inga experiment”. De gjorde politiken måttfull och antiutopisk. Att vara okarismatisk gavs en politisk avsikt — även i Sverige. Politiken gjordes motsägelsefullt både stark och avpolitiserad.

Den nya modellen blev en klart kringskuren demokrati. Avgörande makt flyttades från parlamenten till konstitutionella domstolar, starka myndigheter, expertorgan och det nya Europasamarbetets institutioner. Folkstyret gjorde uthålligt genom att begränsas. Staten började reglera och styra marknaderna. Välfärdspolitiken fick medelklassen att försonas med demokratin. ”Massorna” skulle med social ingenjörskonst omvandlas till hoppfulla medborgare. Det var en legering av socialdemokratiska impulser och kristdemokratisk praktik som skapade det moderna Europa. Kontinentens färg blev höstgrå.

Det på senare år populära, och påtagligt sliriga, uttrycket liberaldemokrati förvandlas i skuggan av Müllers bok till en partiell historieförfalskning.

Den nya ordningen blev anmärkningsvärt hållbar. Demokratin växte från svajigt experiment till en självklarhet. 68:ornas uppror och nyliberalismens svärmerier blev svåra utmaningar — båda individualistiska men med olika förtecken — som modellen överlevde genom anpassning. Där är jag inte säker att Müller har rätt. Kraschen 2008 avslöjade väl att nyliberalismen allvarligt, och möjligen ödesdigert, skadat den europeiska samhällsmodellen? Idén om stabilitet till varje pris hade övergivits.

Nu närmar sig en ny stark utmanare: nationalismens och rasismens politiska renässans. Åkesson, Le Pen och Wilders leder uppdaterade motsvarigheter till de rörelser som fällde demokratin på 1930-talet. Jag tror Jan-Werner Müller ser sin bok som ett slags tillbakablickande försvarsverk mot dem där ”varaktigheten och flexibiliteten i efterkrigstidens sätt att bedriva politik” skulle kunna ”ingjuta en smula (om än luttrat) självförtroende” hos Europas demokrater. Det behövs.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s