Den 2 januari publicerade Sydsvenskan en text jag skrivit. Det var en recension av den tyska statsevetaren Jan-Werner Müllers Demokratins tidsålder. Jag missade det. Men upptäckte artikeln i dag. Müllers bok har väckt uppmärksamhet i många länder, men inte i Sverige. Konstigt. Det är en lika viktig Europabok som Tony Judts Post War och Anne Applebaums nya om Östeuropa under Stalinåren.

Så här börjar min text: 

"Alla verkar förutsätta att det var en specifikt liberal demokrati som tog hem segern i 1900-talets europeiska konflikter. Men föreställningen att rekordåren och Berlinmurens fall var liberalismens triumfer vilar på minnesförlust.

I sin välslipade bok om 1900-talets europeiska idédebatt skriver Jan-Werner Müller att det som tog form efter kriget var ”en eftertryckligt postliberal ordning”. Man ansåg att liberalismen hade testats, misslyckats och bidragit till fascismens segrar på 1930-talet. Att de västeuropeiska demokratierna blev så starka — ja, att demokratin äntligen vann — berodde bland annat på att de liberala doktrinernas inflytande begränsades. Liberala politiker spelade, med några få undantag, ingen som helst roll när Europa reste sig."

Och lite längre fram:

"Judt utnämnde rekordåren till socialdemokratins epok. Men Müller invänder skarpt att den riktigt stora politiska innovationen var kristdemokratin. Med sin ”obestridliga tråkighet” gick tyska CDU till val med pirriga paroller som ”Säkert är säkert” och ”Inga experiment”. De gjorde politiken måttfull och antiutopisk. Att vara okarismatisk gavs en politisk avsikt — även i Sverige. Politiken gjordes motsägelsefullt både stark och avpolitiserad.

Den nya modellen blev en klart kringskuren demokrati. Avgörande makt flyttades från parlamenten till konstitutionella domstolar, starka myndigheter, expertorgan och det nya Europasamarbetets institutioner. Folkstyret gjorde uthålligt genom att begränsas. Staten började reglera och styra marknaderna. Välfärdspolitiken fick medelklassen att försonas med demokratin. ”Massorna” skulle med social ingenjörskonst omvandlas till hoppfulla medborgare. Det var en legering av socialdemokratiska impulser och kristdemokratisk praktik som skapade det moderna Europa. Kontinentens färg blev höstgrå.

Det på senare år populära, och påtagligt sliriga, uttrycket liberaldemokrati förvandlas i skuggan av Müllers bok till en partiell historieförfalskning."

Det går att läsa hela recensionen i mitt textarkiv.

;