Den senaste månaden har jag läst Elin Wägners böcker från 1920-talet. Romanerna är sega, men journalistiken från Europa (hon reste, skrev rapporter och var enormt aktiv) är ibland väldigt rolig. Hon var engagerad mot den franska ockupationen av Rhenlandet och Pfaltz. Blev rätt djupt involverad i de tyska motståndskretsarna — i dag skulle en del av dem rätt och slätt beskrivas som terrorister. Jag läser för att möjligen använda henne i min nästa bok. Under de där åren blev hon, i likhet med många andra, fångade av idén om ett Europas förenta stater. Det är det som intresserar mig. Hon reste i det landskap där först den tyska bitterheten och revanschlusten hämtade energi och där sedan — efter Hitler, världskriget och förintelsen — idén om att förenat Europa tog sina första institutionella steg.

Från hennes reportagebok Från Seine, Rhen och Ruhr fastnar en mening som fortfarande gäller. "Det är som om de som sköta om rörelsen i världen, arbetade under ett jättelikt missförstånd i fråga om vad verklighet är." Då gällde det Europa efter första världskriget. Nu kan man säga samma sak om Europa efter finanskraschen. 

Men för att få lite andrum mellan stabbiga Wägnerromaner plockade jag fram novellerna från Mumindalen i Det osynliga barnet. Det är Tove Jansson som bäst. Titelnovellen är en rolig uppgörelse med ironi som livshållning, som jag delar helt. Barnet Ninni har blivit osynlig för att hennes mamma bara ironiserar om allt. Så här berättar Tooticki om henne: "Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig. I fredags syntes hon inte alls." Mammans ironier har gjort barnet osynligt.

Ninni är ironiskadad. Hon kan inte leka, inte bli arg, inte skratta. För att bli synlig igen måste Muminfamiljen avprogrammera henne. Hon får hemgjord psykofarmaka av Muminmamman. Men riktigt synlig blir hon inte förrän hon försöker skydda Mumintrollet och helarg och full av engagemang biter Muminpappan i svansen. Så gör inte en ironiker. Hen står bara bredvid och låter saker ha sin gång — ända tills hela världen blir osynlig.

Elin Wägner kunde ironisera, men hade absolut inte en ironisk livshållning. Hon var alltid engagerad. Jag gillar henne.