Det tog lång tid för mig att komma fram till Athena Farrokhzads diktsvep Vitsvit. Det silvriga omslaget har längre glittrat lockande. Vid senaste besöket på biblioteket i Huddinge nappade jag åt mig det. Hon är verkligen ingen ironiker. Hennes politik är biblisk. Sara Lidmansk (eller kanske Peter Weissk), men i en annan tid, från en annan plats, med en annan historia. Att hon bara vågar tänker jag, och både gillar och stöts undan.

Slutdikten är som att lämna ett rum, och ta med en enorm efterklang. "Min bror sa: All de frön som fick denna dom / att falla i denna jord och aldrig gå i blom / Det är för dem jorden ska rämna".

Wow.

I dag får hon kritik av Per Sundgren i Aftonbladet för sin recension av Yahya Hassans omtalade danska diktsamling. Jag minns hennes text som väldigt intressant och lite svår att förhålla sig till (ungefär som Vitsvit) och jag gillar ju just den känslan av ambivalens. Men jag reagerade också på samma avsnitt som Sundgren, där hon antyder att hon inte vill berätta om erfarenheter av patriarkalt våld eftersom det kan förstärka rasistiska stereotyper av män med mörk hudfärg. Jag tror det är ett klassiskt misstag. Den radikala vänstern ägnade hela 1900-talet åt sådant taktiskt tigande. Till sist blev världen förljugen. Politiken ruttnade i våra munnar. Någras befrielse blev andras inlåsning. De fick "denna dom" att aldrig "gå i blom" av hänsyn till det större projektet.