Axel Odelberg: Med kungen som verktyg (Norstedts)

;I dag för hundra år sedan fylldes Stockholm av ett säreget Bondetåg för mer pengar till försvaret. Kungen höll ett minutiöst formulerat tal för att störta den folkvalda liberala regeringen, som landets besuttna eliter hatade med sådan intensitet att cigarrerna självantände — och han lyckades. Talet utlöste den möjligen mest dramatiska politiska krisen i Sveriges historia.

Bondetåget var kulmen på en tre år lång kampanj för svensk upprustning. Liberaler och socialister bromsade, men högern drev på och samlade in oerhörda 15 miljoner på hundra dagar till en ny pansarbåt. Statsminister Karl Staaff drog slutsatsen att det uppenbarligen fanns pengar på borgerliga adresser och föreslog en värnskatt, ett litet steg mot progressiva skatteskalor, och lyckades trissa upp fåtalets raseri ännu mer. Den upptäcksresande superkändisen Sven Hedin tog rollen som agitator, med support från konspirerande officerare.

Axel Odelberg har skrivit en spännande, rolig och snyggt disponerad bok om försvarsstriden. Men vad är det egentligen för slags historia han berättar?

Redan bokens titel, Med kungen som verktyg, fick mig att undra. Var Gustav V verkligen bara ett verktyg? Han verkar ju ha vetat precis vad han gjorde när han försvarade sin och andras vacklande makt. Egentligen var det väl själva försvarsfrågan — pansarbåten — som var verktyg och hävstång för stridens övergripande projekt: högerns längtan att störta Staaff och bygga en skyddsbarrikad mot parlamentarismen. När Bondetåget vaggade fram över Norrbro hade statsministern redan retirerat i rustningsfrågan, med undantag för några futtiga värnpliktsdagar hit eller dit. Men Odelberg gör verktyget till enda huvudsak. Han förbigår i stort sett motståndet mot demokratin och förvandlar det hela till en framgångsrik kamp för att rycka upp ett svältfött försvar (bara halva statsbudgeten!). Sven Hedin får rätt och Karl Staaff förminskas till en trögis. Det blir bara halva striden.

Lojalt använder Axel Odelberg högerledaren Arvid Lindmans dagböcker som rullator genom dramatiken, och tillägnar sig hans nedsättande omdömen om liberala politiker. Man kan nästan tro att det var Lindman som infört demokratin. Odelberg upprepar föraktet mot regeringens båda krigsministrar, men förklarar inte orsaken: att de inte var officerare, men civilia, ett då oerhört provocerande genombrott för demokratiska synsätt. Ja, hans berättelse stämmer väl med de försök moderaterna gjort på senare år att revidera högerns roll i rösträttsstriderna. Genom att bortse från att försvarsstriden var en integrerad del i deras motstånd mot parlamentarismen bidrar han till den historieskrivningen.

I sin väldiga biografi om Per Albin Hansson drog Anders Isaksson en helt annan slutsats än Odelberg om Bondetåget, som en sista ”maktdemonstration för att hejda den framrullande demokratin och som sådant oemottagligt för varje form av sakskäl eller normalt politiskt meningsutbyte”. Det är en uppfattning Herbert Tingsten nog delade. I Demokratiens seger och kris satte han med giftig sarkasm själva ordet innanför citationstecken: ”Bondetåget”. Initiativet kom ju från en godsägare, en direktör, en grosshandlare och en kyrkosvärmare. Det var de besuttnas revolt. Jag uppfattar Axel Odelbergs bok som ett, stilsäkert och elegant, försök att växla in berättelsen på annat spår.

Karl Staaff utsattes för en smädeskampanj som bara kan jämföras med Palmehatets värsta exempel. Tre dagar efter Bondetåget samlade Socialdemokraterna en ännu större demonstration — den dittills största i Stockholms historia — till den liberala regeringens försvar. Arvid Lindman vacklade fram och tillbaka. Hans konkurrent om högerns ledarposition, Ernst Trygger, deltog däremot i konspirationerna på slottet. De som visade sans, och räddade landet från möjligt sammanbrott, var Staaff och Branting. Men om allt detta, verkligt intressanta, har Odelberg rätt lite att säga.

Per Wirtén