Inför EU-valet har det skett ett litet viktigt steg mot en aningen mer demokratisk union. Parlamentets olika partigrupper har/håller på att enas om egna kandidater till EU-kommissionens nya ordförande. Tidigare var det regeringscheferna som kohandlade fram ny ordförande. Nu kommer parlamentets folkvalda majoritet i praktiken utse ordföranden efter att ha kampanjat för sina kandidater.

Det här är resultat av en lång diskussion i parlamentet och bland de som intresserar sig för Europapolitik. Men inte i Sverige. Journalisternas intresse har varit obefintligt, bortsett från enstaka cyniska och föraktfulla kommentarer. Men i dag tar DN:s ledarsida ställning mot den nya ordningen: bättre med den gamla slutna förhandlingskulturen i stängda konferenshotell.

Jag hittar egentligen bara ett ordentligt argument i ledaren. Den invändning som också varit vanligast, och viktigast, inför förändringen. EU-kommissionen bör vara en opolitisk ämbetsmannainstitution, skriver DN. En politisering, som en mer folkvald ordförande innebär, försvagar kommissionens trovärdighet. Det stämde för 20 år sedan. Men sedan dess har kommissionen, av olika orsaker, redan politiserats. Dagens kommissionen är klart mitten-höger, som en spegel av medlemsländernas regeringschefer. Barroso är inte opolitisk. Han är borgerlig, och han kohandlades fram av just den orsaken.

Eurokrisen har skärpt behovet av demokratisk legitimitet. EU behöver demokratiseras, helst inom Lissabonfördragets ramar. Grundläggande för en sådan process är en maktförskjutning från regeringschefernas toppmöten i Rådet (där de försvarar sina medlemsländers egenintressen) till det folkvalda parlamentet (där man röstar och grälar efter politisk övertygelse och inte efter hemland). Den här förändringen är ett litet steg i rätt riktning. Kommissionen kommer med den här ordningen på ett helt annat sätt än tidigare vara beroende av parlamentet. Barrosos val att hålla sina årliga "State of the Union"-tal för just parlamentet var ett litet symboliskt steg i den riktningen. Det för dem han redovisade — inte för regeringscheferna.

Man kan ha synpunkter på hur kandidaterna valts. Processen i sossegruppen har varit bedrövlig. Men inget är perfekt första gången man prövar det. Och DN mörkar medvetet att den gröna gruppen i Europaparlamentet haft en helt annan, mer demokratisk och öppen, nomineringsprocess för att hitta sin kandidat.

Martin Schultz som S kandidat kan man också ha synpunkter på. Han är politiskt stark. Och det är väl en orsak till att DN nu gnisslar tänder. Det är lite kul att de kallar liberalernas kandidat Guy Verhofstadt, som är ständigt aktiv, för en federalistisk före detting. 

Mer anmärkningsvärt — ja, skandalöst — är att de svenska Socialdemokraterna valt att stå utanför förändringen. De har gjort gemensam sak med Danmark, Storbritannien och (tror jag) Nederländerna. Tillsammans med högerpartierna från samma länder utgör de nu EU:s vägrarfront. Men kan man vänta sig något annat med politiker som Urban Ahlin och Marita Ulvskog?

DN skriver att EU inte är Europas förenta stater. Det är sant. Men det är ju dit vi måste komma: en union som är politisk och demokratisk — inte byråkratisk och kommersiell.