Ha fel? Vem? Jag?

Maud Olofsson: Jag är den jag är.

Wahlström & Widstrand

När jag läser Maud Olofssons memoarer kommer jag ihåg hennes första år som partiledare. Hon förvandlade ett mumlande parti till en experimentverkstad; inte alltid glasklart i tanken, men dynamiskt i politiken. Från Almedalen 2003 skrev Åsa Petersen på Aftonbladets ledarsida att hon hade ”Star quality”. Jag hade glömt allt det där. I stället dominerade minnen av hennes tilltagande trötthet under regeringsåren. ”Det var som att befinna sig i en torktumlare,” beskriver hon sina långa arbetsdagar som näringsminister. Hon såg ut att vackla fram genom valrörelsen 2010.

Hennes memoarer är roliga att läsa, men svåra att förhålla sig till. Där finns en framfusig hänsynslöshet jag gillar. ”Det var jag” som återskapade blockpolitiken och fick Socialdemokraterna på fall, påstår hon oblygt. Fredrik Reinfeldt bidrog med sitt allvar, men de andra partiledarna framstår mest som ansvarslösa liftare i baksätet. Det låter som en fräckhet — det finns många sådana i boken — men i viss mån tror jag hon har rätt. Moderaterna stod för väljare och strategiskt tänkande, Centern för den framåtsyftande energi som var så utmärkande för Alliansen 2006.

Jag tror hon ser sin berättelse som ett bidrag till svensk kvinnohistoria. Många kommer säkert bli överrumplade av hennes kreativa strategier för att störta manliga härskartekniker, ofta som ett slags avväpning i ordets ursprungliga betydelse. Hon skriver oväntat uppskattande om Gudrun Schyman och börjar så småningom umgås med Mona Sahlin. Hon använder inte ordet feminism, men fullföljer en borgerlig kvinnosakstradition som ett slags erfarenhetsgrundat systerskap.

Samtidigt är hennes kvinnopolitik ihålig. Att inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor växt under de borgerliga regeringsåren är inte övertygande som jämställdhetspolitik. Hennes ambition verkar ha varit att krossa glastaket för framgångsrika kvinnor. Under valrörelsen 2006 talade hon därför med respektingivande kraft om kvinnligt småföretagande. Men vad blev det, egentligen? Hon framhåller några ord i läroplanen om entreprenörskap som sin största framgång.

Inblickarna i regeringsarbetet är inte detaljerade men skarpa. De häftiga grälen med Jan Björklund om energipolitiken. Reinfeldts passivitet inför klimatmötet i Köpenhamn. Och de homosocialt arroganta männen i Saabkarusellen. Hennes porträtt av Vattenfalls tidigare ledning är en örfil.

Jag fastnar för hennes tolkning, med hjälp av dagboksutdrag, av det historiska mötet i Högfors 2004 när Alliansen konstituerades. Det var inga spinndoktorer som manipulerade medierna, utan nyhetsredaktionerna som överrumplade partiledarna. Alliansen skapades av två skickligt improviserande parter i symbios: politiker och journalister. Båda spelade på gehör.

Men Jag är den jag är efterlämnar också en besk eftersmak. Maud Olofsson delar en allvarlig intellektuell avstängdhet med andra svenska politiker. Hon klarar inte resonemang om att kanske haft fel. Den fortsatta utarmningen av landsbygden har hon inga synpunkter om. Hennes försvar av ”vinster i välfärden” är på låg plakatnivå. Och de senaste två årens breda kritik av privatiseringar och avregleringar verkar hon inte ha noterat, eller ännu värre: inte ha förstått. Fel? Jag?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s