Krig i Europa? Igen?

Enstaka utrikespolitiska experter har jämfört ockupationen av Krim och hoten mot resten av Ukraina med Prag 1968. Det slirar på många sätt, men fångar ändå de känslor av vrede och förvåning många européer känner. Krig i Europa? Igen?

I augusti 1968 invaderade Sovjetunionen ett grannland för att försvara ett ifrågasatt kommunistiskt system. I går kväll rapporterades att en liknande ockupation i stort sett fullbordats på Krim, med ett möjligt ultimatum att om inte ukrainsk militär kapitulerar väntar ryska anfall mot militärförläggningarna. Den här gången motiveras den inte av politik. Nu är det rysk etnicitet — föreställningar om blodsband och språk — som ska försvaras.

Utrikesminister Sergej Lavrov har förklarat för EU att Ryssland anser sig ha rätten att försvara ryska minoriteter var de än befinner sig. Det är ett oerhört påstående, i synnerhet som det verkar utgöra en rysk utrikespolitisk doktrin. Man kan inte kalla det annat än etnoimperialism. Rasfilosofi och geopolitik i gammal stil.

För Estland och Lettland blir doktrinens konsekvens ett dagligt militärt hot. I båda länderna lever stora rysktalande minoriteter, som ofta har anledning att känna sig marginaliserade. En allvarlig incident, och den ryska armén anser sig ha rätt att rulla in.

Fredrik Reinfeldts helglallande, om att man måste förstå, fick hans konservativa arv att blänka till vid ytvattnet: man ska uttrycka sig försiktigt om de med makt. Ja, det var lika obehagligt som de militarister som nu passar på med omotiverade utspel om svensk upprustning på Gotland.

;I går vädjade Ukrainas regering om utländska observatörer. Det borde EU:s alla medlemsländer, och medborgare, ta på allvar. Tiotusentals utländska rapportörer med mobilkameror kan vara ett starkt skydd mot en rysk inmarsch. De kan inte göra något år ockupationen av Krim, men hindra en eskalering. Kan inte hela Sveriges Riksdag erbjuda sig att omedelbart åka till Kharkiv? Både människorättsorganisationer och regeringar borde mobilisera utan vapen. För i den här situationen står Natos militärer maktlösa.

För att protestera mot den ryska etnoimperialismen behöver man inte känna sympati för den ukrainska övergångsregeringen. Även där rör sig intoleranta nationalister som drömmer om etniska rensningar. Men EU verkar gjort helt klart att stöd till regeringen i Kiev förutsätter respekt för mänskliga rättigheter.

Det är mycket möjligt att eventuella observatörer i östra Ukraina inte kommer möta ryska pansarvagnar, men ett begynnande framprovocerat inbördeskrig efter serbiskt och kroatiskt mönster. Men även då — och kanske i synnerhet då — kan deras närvaro bli avgörande. Det här är ett av de sällsynta tllfällen då en grundtanke från 1900-talets olika fredsrörelser antagligen skulle fungera: mänskliga kroppar och ögon, i stället för bomber och kikarsikten. Finns det någon annan idé som är mer realistisk?

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s