Varför så rädda?

I dag öser Hanne Kjöller galla över sajten Rummet — en plats för rasifierade svenskar att dela erfarenheter och samtala. Rummet är separatistiskt. Vita är inte välkomna. Kjöllers sarkasmer är inte oväntade. De är typiska för DN:s ledarsida. Jag förstår inte varför Rummet kan väcka sådan ilska.

Jag är ingen vän av särorganisering. Men det är inte så svårt att förstå att den kan spela betydelsefull roll och vara behövd. Jag undrar om Kjöller och andra på DN är lika upprörda över den separatism som periodvis präglat kvinnorörelsen? 

Kjöllers upprördhet är en spegel av den många män vräkt ur sig när kvinnor insisterat på särorganisering. Jag undrar om hon funderat över likheten. Som vit följer hon samma känsloreflexer män gjort mot olika kvinnoorganisationer. Är det inte uttryck för rädsla att förlora kontrollen? Jag undrar också om hon kan förstå att skribenter på Rummet kanske, och då helt befogat, uppfattar DN:s ledarsida som en zon för vita? Att DN:s ledarredaktion på 1960-talet var en herrklubb bidrog säkert till att många kvinnor drog slutsatsen att de behövde skapa egna exklusiva rum för bara kvinnor att diskutera och dela erfarenheter. Kan Kjöller se sambandet mellan det och dagens aktivister som startat Rummet?

Ingen vet var Rummet tar vägen. Men jag tror det kan bli en viktig plats. Om tio år kan kanske skribenter, som då blivit framträdande, berätta hur de hittade sin röst och sina ståndpunkter i Rummet. Tillgången till egna rum har alltid varit viktigt för nedtryckta grupper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s