I dag skriver Kristina Hultman en viktig, och otroligt välavvägd, artikel på DN kultur om hur affären Sture Bergwall behandlats i media. Först sprang alla i en riktning. Nu springer alla lika okritiskt i en annan riktning. Först var han seriemördare och nu är han utsatt för en sammansvärjning — som dessutom påstås haft en grupp psykologer som mörkrets trollhjärta. Jag har bara följt affären via artiklar och inslag i nyhetsmedierna. Jag har aldrig haft tid att fördjupa mig i böckerna. Men jag har förundrats och undrat, ungefär som de flesta vanliga allmänintresserade medborgare. Vad är egentligen sant? Så här skriver Hultman: "Hur kan en offentlighet bli så här okritisk? Vad har hänt med min yrkeskår? Tror vi verkligen på allt det som Josefsson med flera påstår om Bergwall, om sammansvärjningen, eller är det lättja?" Läs hennes artikel. Det ska bli intressant att se vad den utlöser.

I går började Tempo, den årliga dokumentärfestivalen. Öppningsfilmen Att skiljas var väl mest intressant som fenomen: att en vuxen dotter följt sina föräldrars skilsmässa med kamera och att de haft modet att ställa upp. Den är värd att se, men lyckas aldrig riktigt beröra. Mest av allt saknade jag berättarens egen röst. Hur var det att växa upp som ensamt barn i föräldrarnas fullständigt misslyckade och stendöda äktenskap (så sorgligt!!). Vad tänkte hon som tonåring? Vad tänker hon nu?

Tempo är en höjdpunkt varje vår. Jag har köpt biljetter till tio filmer under de här fem dagarna. I kväll ska jag se två andra svenska filmer: Lgh + bil + allt jag har och äger samt Jag ser dig. Men mest ser jag nog, som vanligt, fram mot Kim Longinottos nya film Salma. Och en gammal klassiker av Agnes Varda som jag inte sett Daguerréotypes. Varda och Longinotto är mer än favoriter — de är förebilder.