I onsdags publicerade Aftonbladet kultur en svårbegriplig artikel av Åsa Linderborg. Första gången jag läste kände jag en instinktiv våg av obehag. Andra gången avlöstes den av en stor osäkerhet. Vad vill Linderborg egentligen ha sagt?

Jag uppfattar konflikten som i huvusak två: 1. Maidanrevolutionens vilja till demokrati och rättsäkerhet vs en järnhård krets av oligarker, en korrupt stat och en kleptokratisk politisk klass. 2. Genom Rysslands ockupation av Krim och hot mot östra Ukraina har ytterligare en adderats. Den handlar om ukrainskt självbestämmande.

Om jag nu uppfattat Linderborgs artikel rätt reducerar hon dessa konflikter, som för människor som bor i Ukraina är väldigt konkreta, påtagliga och svåra, till ett "stormaktsinferno" bestående av "EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor och Putin" där man gör bäst i att inte ta ställning. Hela revolutionen, som verkligen är klassisk enligt alla handböcker, försvinner bakom textridån. Människors vilja, och heroiska ansträngningar under upprorets kalla månader (nej Åsa, det är inte ett romantiskt påstående), rationaliseras bort. Människorna förminskas. Inför deras kamp anvisar hon en "tredje ståndpunkt". Jag tycker det är cyniskt.

Några avgörande saker blir inte klargjorda alls:

Är det rätt eller fel att vägra acceptera Rysslands etnoimperialism — att de anser sig ha rätt att med militära medel försvara rysktalande minoriteter var de än bor? 

Är det rätt eller fel att protestera mot Rysslands ockupation av Krim och hot mot östra Ukraina?

Sedan finns det en rad andra inslag i hennes artikel som jag reagerar mot. Hon kritiserar media för att "Russofobin bestämmer infallsvinklar och faktaurval" och att fascistpartiet Svobodas närvaro på Maidan mörkats av journalisterna. Jag vet inte vilka nyhetsrapporter Linderborg följt i vinter. Men jag uppfattar hennes beskrivning som helt galen. Jag har i huvudsak följt Sveriges radio, som jag tycker haft en genomgående bra bevakning. Efter nyårshelgen återkom frågan om Svoboda och högerextremisterna hela tiden i rapporteringen från Kiev. Till sist fick man nästan (det felaktiga) intrycket att revolutionen kidnappats av etnofascister. Problemet har aldrig varit osynliggjort i mediarapporteringen. Inte heller har den skeptiska inställning många rysktalande i öster känt inför revolutionen mörklagts. Som radiolyssnare och tidningsläsare har jag blivit väl medveten om den.

Men Linderborg måste frammana denna bild för att hennes ganska häpnadsväckande slutsats ska sitta: att "västvärldens liberaler" "påhejat" fascisternas exploatering av revolutionen.

I sin artikel förlöjligar hon historikern Timothy Snyder. Alla som känner till hans forskning vet vilken ovärderlig insats han gjort för att bättre klargöra folkfördrivningarna, folkmorden och förintelsepolitiken under världskriget i nuvarande Litauen, Vitryssland, Ukraina och östra Polen. Det är svårt att förstå hennes raseri. Kanske för att Snyder haft fräckheten att även undersöka Sovjetunionens folkmordspolitik under kriget, och inte bara Nazitysklands. Hans bok Den blodiga jorden gör ju att man enklare kan förstå dagspolitikens laddning.

Linderborg passar också på att elakt förminska, och förlöjliga, Pussy Riot i sin artikel. Varför gör hon det? Hon verkar inte alls förstå situationismens intellektuella och politiska sprängkraft — ja, möjligen när de används på New Yorks gator, men inte på Moskvas.

Att Svoboda tagit plats i övergångsregeringen är motbjudande. De flesta i den tillfälliga regeringen känns f.ö. opålitliga.Det ska man inte bagatellisera, som jag tycker Carl Bildt gjort. Men innebär deras närvaro att revolutionen per automatik misslyckats? Regeringen är tillfällig och det ska bli nyval. Demonstranterna på Maidan finns kvar. Och där dominerade inte Svoboda — dom var ett marginellt inslag. Svobodas ställning bland ukrainarna verkar klart försvagats, inte stärkts, under revolutionsmånaderna. I opinionsmätningar har deras stöd halverats till runt fem procent. Hotet från Ryssland kan ge dem nytt stöd. Men om EU inte så tydligt stöttat Ukraina efter Janukovitj flykt och inför hotet från Ryssland skulle de säkert haft ännu bättre framtidsutsikter som militanta försvarar av det övergivna Ukraina. Om EU:s utrikesministrar valt Åsa Linderborgs "tredje ståndpunkt" hade Svoboda gynnats maximalt. Ukraina hade stått ensamma. Min fråga är alltså: är konsekvenserna av Åsa Linderborgs (oklara) ställningstagande verkligen antifascistiska?

Jag har precis läst en lång ukrainsk artikel om Svoboda, som längre fram i vår ska publiceras i tyskspråkiga Transit. Jag ska se en massa film på Tempofestivalen i helgen, men om jag hinner ska jag skriva om den artikeln i morgon (annars längre fram). Den är nämligen väldigt intressant och visar hur både allvarligt, motsägelsefullt och komplicerat läget är.