Vad ska litteraturpolitiken göra

Jag blir lite ställd av ordet litteraturpolitik. Är litteraturen så illa ute att den behöver ett eget politikområde? Eller ska man tolka begreppet som att läsande och skrivande har ett slags kulturpolitisk särställning, utifrån tanken att just litteraturen är viktigare för demokratitraditionen än någon annan konstart? Jag tror det är ett misstag att svara ja på frågorna. Litteraturen lider lika mycket som andra delar av kulturlivet av en intiativlös, tämligen tanklös och allmänt svag kulturpolitik. Vi har blivit så vana vid tillståndet att förväntningarna tynat bort. Den senaste kulturutredningen (SOU 2009:16) blev spiken i kistan, i varje fall för mig.

Men när det gäller litterturen är det några saker jag tycker är extra viktiga.

1. Att anslagen till biblioteken ökar. Det är en kommunalpolitisk fråga, men med nationellt intresse eftersom biblioteken tillhör litteraturens infrastruktur och är fungerande kulturella allmänningar. Jag är helt säker att de också behöver ta det språng, många bibliotekarier länge drömt om, till ett slags litteraturhus med mycket mer än utlåning. Men för att expansiva idéer ska kunna förverkligas krävs pengar.

2. Digitaliseringen av litteratur, dagstidningar och tidskrifter måste få resurser av regeringen så den kan ta fart. De delar av svensk litteratur som passerat in i den kulturella allmänningen, dvs alla författare som avled före 1944, borde redan finnas fritt tillgängliga som e-böcker för hela befolkningen. Det är ett klassiskt kulturpolitiskt projekt att tillgängliggöra kulturarvet för alla. 

3. Författarfonden är en suveränt fungerande institution med hög trovärdighet. Men pengarna räcker inte för att den ska kunna fungera som den ursprungligen var tänkt. Hur kan man hitta större intäkter?

4. Författarnas situation är allvarlig: låga inkomster som inte verkar stiga, svajigt förhållande till trygghetssystemen och usla pensioner att se fram emot. Men det är en situation som börjat gälla grupper inom nästan alla yrken. Författarna, översättarna och kulturjournalisterna är en del av det så kallade prekariatet. Vi borde kräva en politisk diskussion om prekariatets villkor. Konstnärer och andra kulturarbetare, dvs alla vi som inte har fasta tjänster, är inte längre ensamma — vi är många.

5. Kulturpolitik handlar om att få fram pengar. Vi får inte lura oss av annat rundsnack. Och den stora, ännu olösta, frågan är hur vi motiverar det. Under välfärdsåren fick kulturanslag legitimitet genom att införlivas i jämlikhetsprojektet. Hur ser 2010-talets projekt ut där kulturen kan infogas som naturlig del?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s