Det klart att det kan gå åt helvete för Ukraina efter revolutionen. Det finns näraliggande exempel. I Egypten genom Muslimska brödraskapet och sedan militären. I Syrien genom att regimen (och revolutionära islamister) förvandlat allt till inferno. Det finns en liten risk att Ukraina blir den första fasciststaten i Europa efter de portugisiska och spanska regimernas fall. Det är Rysslands imperiepolitik som nu gör risken reell.

I dagens DN beskrivs Svoboda som ett högernationalistiskt part av samma snitt som Sverigedemokraterna. Det är fel. I Svobodas mångåriga försök att hitta partners och nätverk i Europa har de glidit allt längre ut nazismens världar. Nationella fronten, SD och liknande har för flera år sedan avvisat Svoboda. Sedan har de slängts ut även av Jobbik, Nationaldemokraterna och liknande. Nu har de bara kontakt med mer renodlade nynazistpartier. Att dom fått plats i den ukrainska övergångsregeringen är motbjudande. Bildts bagatellisering av dem korkad. Och jag utgår från att EU:s representanter vägrar all kontakt med Svobodas statsråd.

Om det skriver Anton Shekhostov, expert på europeisk extremhöger, i en väldigt läsvärd artikel i kommande numret av Transit, som påpassligt översatts och publicerats i förväg av Eurozine. Men han beskriver också en mer motsägelsefull situation.

I valet 2012 fick partiet sensationella tio procent, från ungefär ingenting åren innan. AS har många förklaringar i sin analys. En är att Svoboda var det enda partiet med några idéer, alla andra var bara intresserade av makten. Men också att president Janukovitj utnyttjade Svoboda för att splittra och misskreditera oppositionen. Ungefär som Putin gör nu för att misskreditera hela oppositionsrörelsen. En tredje förklaring var att mainstreampartierna valde samarbete med Svoboda i stället för isolering. Avgörande är säkert också att de mer än andra förstärkt och besvarat den rädsla många ukrainare känner (helt begripligt) för rysk dominans. Deras koncentration på rysskräcken har skymt deras fascism.

Svobodas relation till Maidanrörelsen beskriver Shekhostov som komplicerad. I grunden egentligen helt hopplös. Maidanrörelsen utlöstes ju av att de ville närmare EU. Men Svoboda hatar EU — i likhet med hela den europeiska fascismen och högerextremismen. Svoboda vill inte att Ukraina ska närma sig EU, eftersom det skulle innebär att landet upplöses i "ett hav av transnationellt kapital och migrationsflöden" och ett "accepterande av kosmopolitisk ideologi", för att citera dem.

Här börjar det bli väldigt motsägelsefullt. Shekhovstov redovisar opinionsundersökningar. Av Svobodas väljare 2012 önskade 71,4 % att Ukraina skulle integreras med EU. Mer än något annat parti. Fler av partiets väljare betraktade sig också som européer. På frågan vad det innebar att vara europé svarade 46% "att respektera demokratiska värden och mänskliga rättigheter". Högre än i något annat parti. Ändå röstade de på ett antidemokratiskt fascistparti som avskyr EU. Hur går det ihop? Inte alls.

Svoboda var inte heller någon succé i Maidanrörelsen. Shekhostov beskriver deras deltagande som vacklande. Påfallande många i Svobodagruppen avslöjades som informanter. Av de som deltog i Maidanrörelsen vara drygt sju procent medlemmar i något parti. Och Svobodasopinionssiffror har halverats sedan valen 2012. Deras partiledare har bara stöd av drygt tre procent i ett presidentval. I stället har en annan fascistgrupp trätt fram: Högra sektorn.

"While it is perhaps still too early to draw any definite conclusions, the Ukrainian revolution may coincide with Svoboda´s swan song," är Shekhostovs optimistiska slutsats. Svoboda är helt enkelt en liten koloss på väldigt bräckliga lerfötter. Deras egentliga politik har svagt stöd. Men om det ryska hotet blir kvar och Ukraina inte klarar att försvara sin suveränitet kan partiet få ny luft under vingarna. (Det är därför jag anser att EU:s engagemang efter revolutionen varit så viktigt. Ett ensamt Ukraina gynnar också fascismen. Då skulle den etnonationalistiska revanschismen verkligen blomstra).

Shekhostov: "It is hard to imagine significant public acceptance of Svoboda´s exclusive ethnic rhetoric after the tragic deaths of ethnic Armenian, Belorusian, Russina, Jewish and Georgian protesters, as well as considering the fact that representatives of so many national minorities, including the Crimean Tatars, fought against Janukovitj regim." Läs hela artikeln.