Årets Tempofestival är nog den bästa jag varit på. Jag har bara sett bra film. Det brukar alltid vara någon flopp man hamnar på, men inte den här gången.

I fredags såg jag en helt unik film. Den låter grå, men var oväntat färgstark. The Agreement följer de sista dygnens förhandlingar mellan Serbien och Kosovo för att slutföra det avtal som krävs för att EU ska inleda medlemsförhandlingar med Belgrad. Men det är ingen sedvanlig reportage-dokumentär. I stället är kameran med inne i själva förhandlingsrummet, vid bordet. Säkert inte hela tiden. Men tillräckligt för att man ska förstå den tysta dramatiken kring enstaka, till synes, harmlösa ord. Tre personer runt ett enkelt bord. Alla med pokeface. EU:s förhandlare är dessutom Robert Cooper. Jag har läst hans artiklar om internationella relationer flera år. Dom är ofta orginella. Han har en särskild fäbless för den habsburska dubbelmonarkin. Han är ungefär som han skriver: en excentrisk intellektuell.

Coopers signal att han tycker någon är ovanligt jävla jobbig vid bordet är att långsamt sluta ögonen. Alla förstår. När han tröttnar läser han politisk poesi av WH Auden. "Vackert," säger Kosovos förhandlare (f.ö. en kvinna) och ler osäkert.

Det är en film om EU. Ett avklätt mikroexempel hur EU arbetar: långa möten i enkla rum för att undvika krig. Grått och trist, men beundransvärt. Här handlar det om att avsluta en otäck konflikt. I Ukraina att undvika en. Just nu är det Tyskland som gör just detta arbete med Ryssland. Bildts mer gälla tonläge är mest fotnötter från ett marginellt land i norr.¨

Och i dag såg jag en liknande film. Errol Morris omtalade långintervju med Donald Rumsfeld The Unknown Known. Den överträffade mina förväntningar. Om man har lite förkunskaper om Irak, Kriget mot terrorismen och annat i amerikansk politisk historia är den väldigt upplysande. Vid ett tillfälle under intervjun ljuger han, blir avslöjad, funderar en mikrosekund och svarar iskallt. Det är vansinnigt raffinerat — och helt chockerande (om man märker det).

Men den är också en filosofisk essä. Som röd tråd löper Rumsfelds tusentals pm. Han läser. De pratar. Rumsfeld är besatt av ord och begrepp. Det är som att se hur porten öppnas till postmodern maktutövning och krigföring: språket är vägen till kontroll. Rumsfeld krigade med diskurser. Han dränkte Pentagon med pm. Ofta filosofiska. Hur ska begrepp definieras, vad kan vi veta, vad är osäkerhet? Hans ord om the unknown och the known kommer bli bevingade.

Filmen är både skarp, rolig och intelligent. Tro det eller ej, men det är lika mycket Donald Rumsfelds förtjänst som Errol Morris.

Filmen kommer snart ha biopremiär. Den som vill kan i förväg läsa Mark Danners tre långa artiklar i New York Review of Books om Rumsfeld, delvis baserade på filmen, som publicerades i vintras. I nya numret fortsätter han med att granska Dick Cheney, en helt annat slags politiker — en antipolitiker, skriver Danner — än den intellektuellt skärpta ultrapolitikern Rumsfeld (en man som en gång drömde att bli president, och var mycket nära att lyckas, missa inte hans korta svar på just den frågan i filmen).