I dag var Carl Bildt i SR:s lördagsintervju. Hans envisa motstånd, trots upprepade frågor, att prata klarspråk om Svoboda är upprörande. Han vägrar kalla dem fascister. Alla vet, men Bildt tiger. Han vill inte förstårka Rysslands propagandakrig, säger han. Han låter med andra ord sanningen och kritiken vika för "det stora spelet", av taktiska orsaker. I det avseendet påminner han om 1970-talets vpk:are som vägrade kritisera övergrepp — även när de kände till dem — i olika kommunistiska länder, även i deras fall av taktiska orsaker: för att inte spela med i USA:s propaganda. Det var ett dubbelspel som de nog ångrar bittert, och som hela den spretiga vänstern lärt sig av. Man måste vara konsekvent i sin kritik av antidemokrater. Men Carl Bildt har ännu inte fattat. Jag tycker hans svar var skandalösa. Det är en intervju som borde få lång efterklang i debatten.

I går var jag på premiären för Özz Nujens valkampanj för att bli statsminister. Jag skulle skriva för Expressen. Eftersom jag varit sjuk i veckan hade jag proppat mig full med Alvedon och superstark hostmedicin.

Expressen är kanske den enda kultursidan som fortfarande har nattlämning. Det är en svår konst. Man måste skriva direkt med skarp deadline. Jag gör det bara sällan, eftersom jag aldrig recenserar teater. Men nu var det dags. Det är ett sätt att skriva som passar mig rätt illa.

Att skriva direkt — inga problem. Men sedan behöver jag alltid minst en timma, helst längre, när jag går ifrån min färdigskrivna artikel, för att göra något annat, helst med händerna, typ laga mat. Då ligger den och mal i bakskallen. Och det är när jag återvänder till den som jag verkligen ser tomheterna och kan få till de vinnande raderna. Det är då mina texter får karaktär. Små men avgörande ord.

Men vid midnatt, när deadlinen slår till, finns inga sådana marginaler. Det är som att skicka in en artikel jag ännu inte är klar med. Problemet är inte om den blivit bra eller medelmåttig (i Nujens fall det senare), men den gnagande känslan av otillfredsställelse: jag fick inte sagt exakt det jag ville på det viset jag verkligen kunnat. Då har själva skrivandet förlorat en del av sin mening. En gång till: det handlar inte om bra eller dåligt, men om nåt annat mer svårfångat — känslan av tillfredsställelse.

Men det där gäller, märkligt nog, aldrig när jag skriver på bloggen. Här är ett slags frizon.