Passionerad statsminister

Vad är det som hänt med svensk stand up? På väg till premiären på Özz Nujens nya föreställning, ett 90 minuter långt valmöte i en enmanskampanj för att bli landets statsminister, så slår det mig att jag inte går dit för att få garva åt ett pärlband giftiga sarkasmer. Det är nåt annat som lockar. Jag vill veta vad Özz Nujen tänker om supervalåret 2014. Det är skillnad. Och det är kanske det som hänt.

Stand up har alltid handlat om att ifrågasätta normer och nedhållande tankesätt, ett slags självplågeri med befrielsen som förtecken. Men har inte konceptet i någon mån förändrats när Nujen utan ironi presenterar sig som ”samtidskritiker”. Eller när han i Skavlan ifrågasatte Norges tidigare statsminister Jens Stoltenbergs pladder om rasism, men inte inte gjorde det med giftig humor utan med rak politisk polemik. Han eftersträvade inte skratt, men passionerat allvar.

På hans hemsida finns ödesmättade ord om tillståndet i Sverige och Europa; rasismens hot mot demokratin, skuggan från den nygamla konservatismen och känslan att utrymmet av frihet beskärs. Så här skriver han: ”Vi är rädda nu … och DU väljer och kan välja vilka nästa steg som tas.”

Man kan inte längre gömma sig bakom ett befriande skämt, verkar han vilja säga. På scenen en stor svensk flagga och två Berlusconiliknande porträtt på Nujen. Hans angrepp på sina politiska motståndare, alla andra, är roliga men inte huvudsaken. Jag får inget svar på vad han anser om supervalåret. Nu gäller att vinna ett annat val — det verkliga valet, vårt val om vad vi vill med samhället. Skärpning, kort sagt. Successivt avslöjar han sitt eget valmanifest.

Nujen är inte ensam om att förvandla stand up till politisk debatt på största allvar. Samtidigt rullar Magnus Betnérs och Soran Ismails föreställning ”En skam för Sverige” genom landet i femton månader. Är det årets längsta valkampanj mot svenskdemokratisk politik? I intervjuer beskriver Ismail sig som opinionsbildare.

Sedan flera år, även före maktskiftet 2006, har Sverige lindats in i en kokong av självbedrägerier. Jag har många gånger tänkt att Birger Sjöbergs Fridas visor är vår tidsanda; samma tillkämpade idyll och oro så snart någon börjar gorma om orättvisor från nattcaféets utkanter. Men nu verkar hela komplexet av frågor kring rasism, migration, kosmopolitik och döda kroppar längs EU:s gränser — äntligen — slita sönder idyll- och trygghetsväven. Och det är där Özz Nujen är med och river i sin statsministerkampanj; en nödvändig och träffande påminnelse om att ”vår frihet är skör”.

Men hans valtal lider av samma problem som de riktiga politikernas: han strävar efter att bekräfta och samla, i stället för att provocera, ifrågasätta och försöka flytta fram gränserna för det politiskt och mänskligt möjliga. Han vinner nog nästan alla röster i salongen — där alla redan är övertygade — men är det verkligen opinionsbildningens och samhällsdebattens uppdrag? Ja, kanske om hoten är påtagliga.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s