House of Cards i London

Jag har sett klart House of Cards. Ja, inte andra säsongen på den amerikanska. Men det brittiska orginalet från 1990. Den gick i tre korta säsonger med fyra avsnitt i varje. Första är en nästan exakt förlaga till den nya på Netflix. Men det finns skillnader. Den brittiska är mycket rakare politisk. Den är ett träffande angrepp på thatcherismen och tories, men också på den bleka nostalgiradikala labouroppositionen. Den börjar med Margret Thatchers fall och exit. I andra säsongen är det den nykrönta kungen som blir regeringens starkaste opponent — från vänster!

Frank Urquhart är likadan i London och Washington. Ian Richardson är magnifik i rollen. Lika bra som Kevin Spacey. Men med skillnaden att han verkligen är en utpräglad ideologisk högerpolitiker: föraktfull mot de fattiga och hemlösa. De kvinnliga rollerna är däremot katastrofala i den brittiska förlagan. Uruselt skrivna. Det sänker nästan serien. Men politiken räddar den. Här riktas giftet mot en viss typ av politiker. I den amerikanska riktas föraktet mot politiken som sådan. Den brittiska House of Cards känns därför fortfarande politiskt upplyst. Den amerikanska känns rätt antipolitiskt konservativ (jag har ännu bara sett första säsongen) — den framkallar cynism, inte politisk kritik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s