I dag påstår mitt räkneverktyg att jag haft 33 500 besökare på min blogg. Hm. Det måste vara fel. Det är ju tio gånger fler än jag brukar ha bra dagar.

Marc Almond är nog den enda av mina favoriter från åren som anställd rockkritiker på Schlager 1983-85 som jag fortfarande följer med passionerat intresse. De andra har fallit bort den ena efter den andra: Nick Cave, Morrissey, Blixa Bargeld, etc. Sonic Youth antar jag lagt ner; Kim Gordons, Thurston Moores och de andras soloprojekt roar mig måttligt. Men Marc är kvar. År efter år. Hans inspelningar och projekt är inte alltid bra, men alltid nya, ofta oväntade och hela tiden utvecklande. Jag har levt med hans musik i mer trettio år nu. Han är min generations största passionssångare.

Hans nya cd hör till hans mest märkliga, so far. The Tyburne Tree har jämförts med Nick Caves gamla inspelningar med murder-balads. Det är en missuppfattning. Sångerna på The Tyburne Tree är nåt helt annat — ett försök att fånga Londons skuggliv under 1800-talet: seriemördarna, skräcken, prostitutionen, de offentliga avrättningarna, fattigdomen och smärtan. Jag blir inte ett dugg förvånad när författaren Iain Sinclair plötsligt dyker upp och läser en av sina texter. Det är verkligen Sinclairs East End-mytologi Almond gestaltar.

Egentligen typiskt almondskt. Men här med musik av John Harle. Jag vet inte vad man ska säga. Det är flippat. Som ett slags hyfsad disciplinerad återblick till brittisk progressive från 1970-talet. Tänk Samla Mammas Manna. Ungefär. Men helt over the top (som alltid när Almond är som bäst).

Sångsviten avslutas med en bearbetning av William Blakes märkliga, apokalyptiska. utopiska, revolutionära dikt "Jersualem". Det märkliga är att i vintras lyssnade jag mycket på den superdystra (men underbart varma) brittiska singer-songwritern Chris Woods senaste cd None the Wiser och där finns också en tonsättning av samma underliga Blakedikt. "Mutual shall build Jerusalem, both heart in heart, and hand in hand," sjunger Almond.

The Tyburn Tree till hör Almonds bästa. Inte i samma enastående klass som hans gamla ryska inspelningar, men ändå omistlig. Vadå? Du trodde Almond bara gjorde "Tainted love" (som Soft Cell) och sedan försvann? Herregud. Du har en musikskatt som bara ligger och väntar.