Dissidenten i Kairo

Nawal El Saadawi: Revolutionsskrivarna.

Översättning: Marie Anell.

Ordfront.

Att befria sig från förtryck är svårare än att avsätta en diktator. Tvånget har ju angripit allt, integrerats med stadens dystra betonghus, gatornas dammoln, byråkraternas talande gester, männens påträngande kön och utmynnat i en tärande rädsla —  blivit till Kairos vardagsvillkor.

Revolutionsskrivarna är en dissidentroman sammanbunden av två poler: fängelset och Tahrirtorget. På de båda platserna föds och dör man, blodet rinner över asfalten, ensamheter övergår till gemenskap. För 63 år sedan skrev Albert Camus: ”Jag revolterar, alltså finns vi”. Nawal el Saadawis nya roman fullföljer hans ord.

Jag vet ibland inte vad jag ska göra med hennes bok. Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Men varje gång fortsätter jag läsa. För det finns något annat i Nawal El Saadawis skrivande som får knävecken att darra — kraftfullheten. Hon går på ren och frigörande kraft.

Fuada och Saadia träffades i fängelset där de födde sina döttrar. Båda var på olika sätt politiska fångar. Fuada för sina försök att störta diktatorn. Saadia för att ha slagit ihjäl sin vidriga man. Så småningom blir Fuada hyllad författare och Saadia hennes ödmjuka hembiträde. Deras relation inkapslar hela romanen: männens oinskränkta privilegiesystem, diktatorns järngrepp över samhällslivet och hur det sociala arvet gör fattigas framtidsutsikter lika rörliga som de i Saadias niqab. Att vara kvinna utan egendom är att leva utan nåd.

Nawal el Saadawi är 83 år. Hon debuterade 1957. Hennes envisa feminism har gjort henne till en evigt oppositionell. Och Tahrirtorget verkar gett henne förnyad energi. Ett möjligt alter ego skymtar i romanens utkant.

Genom enkla rubbningar i kronologin, där myllret av gestalter rör sig, framkallar hon en känsla av tidlöst tillstånd. Förtryckarnas uttryckslösa ansikten byter namn — Sadat, Mubarak, Mursi, al-Sisi — men är egentligen bara variationer på samma patriark. Dissidentfrågan är lika uthållig: hur överlever man den moraliska korruptionen, förljugenheten, rädslan?

Många kommer läsa romanen som en hyllning till revolutionen på Tahrirtorget. Men jag uppfattar den som en mullrande kritik. Revolutionen misslyckades för att den var otillräcklig och gjorde halt vid en vilja till ny konstitution, i stället för att vända upp och ner på hela samhällsordningen. På torget ropade alla ”Störta diktatorn”. Men de borde fortsatt hem till vardagsrummen och ropat ”Störta manligheten och släpa den i gruset så testiklarna spricker”.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s