Den första text jag lyckades läsa efter min ögonoperation var Jonas Thentes om näthatarna (DN 22/4). Jag tyckte det var en bra början. Hans artikel var väsentlig. Andra reagerade annorlunda. Jag delar många av deras invändningar, men inte deras kategoriska attityd.

Hans artikel rämnade av tveksamma antaganden som han förbehållslöst gjorde till givna förhållanden. 1) Näthatarna utgörs i huvudsak av den industriarbetarklass som drabbats  av rationaliseringar, nedläggningar och utflyttningar sedan 1990-talskrisen. Verkligen? I själva verket vet vi väldigt lite om vilka de anonyma hatarna är. Jag lutar mer mot antagandet att de kommer från ett rätt brett socio-ekonomiskt spektrum, och att de allra flesta har vit hudfärg och överlägset flest är män. Men problemet är att vi vet väldigt lite. 2) Han förutsatte att den förlorande tredjedelen i svenskt samhälle utgörs av just vita män från industrin. Men det stämmer knappast. Den oproportionerligt största kategorin måste vara svenskar med så kallad utomeuropeisk bakgrund — knappast kända som kärnan i hatsvärmarna. Och säkert finns fler kvinnor än män i tredjedelen. Hans försök till samhällsanalys ger ett väldigt förenklat svar på näthatets gåta — ja, egentligen inget svar alls. 3) Han påstod att hatet var vänsterns fel, eftersom den intellektuella vänstern slutat tala om klass. Känner han inte till Johan Jönsson, Åsa Linderborg, Devrim Mavi, Anneli Jordahl, Göran Greider och Susanna Alakoski, för att nämna bara några? Där klassperspektiven verkligen fallit bort på allvar är i det politiska beslutsmaskineriet och i myndighetsvärlden.

Men när man rensat bort all skymmande sly, allt skräp, återstår en kärna i hans artiklar som är värd att ta på allvar och verkligen diskutera, som gör dem … ja … väsentliga. Varför super Jeppe, som han formulerade det i sin andra artikel (5/5). Varför alla kvinnohatande och rasistiska vidrigheter och alla hot?

Poängen var Thentes diskussion om demokratin. Näthatet betraktas som ett hot mot demokratin, en attack mot demokratin — och det är ju helt korrekt, det är ett hot och i vissa fall en medveten terrorstrategi från antidemokrater. Men Thente vred perspektivet en aning. Tänk om hatet är tecken på en stor demokratiförlust som redan skett? Att de är en larmsignal på ett stort samhälleligt misslyckande, en konsekvens av växande klasskillnaderna, hård utslagning från arbetsmarknaden och avsmalnade gammelmedier?

Jag tror han har rätt att det handlar om maktlöshet — en känsla (reell eller inte) av förlorad makt. Men jag anser att det socio-ekonomiska verktyget han använder blir för trubbigt, behöver kompletteras — och göras väldigt motsägelsefullt. Maria Sveland har rätt när hon noterar hur antifeminism och rasism smält samman. En del vita svenskar skräms av hur gamla självklarheter — den vita hudfärgens privilegiesystem — rasar samman i en sammanbunden mångkulturell flytande värld. De blir helt oresonliga. Det är inget nytt, historien har sett det förut. Och en del män fixar inte nya villkor där gamla normer och könsmaktsordningar förskjuts. Det är också maktfrågor. Reella maktförluster — men samtidigt också reella demokrati och rättvisevinster. Det är ju orättfärdiga privilegier som börjat raseras. Kort sagt: makt måste förstås intersektionellt (sorry Thente, men den akademiska vänstern har enorma poänger).

Ja, det här blev långt. Och kanske oklart. Helt klart motsägelsefullt. Men att anfalla Thente så kategoriskt som skett är ett missat tillfälle att prata om något som är väldigt viktigt. Det är väl egentligen det jag vill ha sagt.

Just nu är jag mest glad över att jag återigen kan se med höger öga (om än begränsat), att jag kan läsa, skriva och kolla på matcherna i Stanley Cup.