För en tid sedan opererades jag mot näthinnelossning. En vit rullgardin hade fällts ner över ena ögat och svarta fläckar börjat breda ut sig.

Samma dag som min operation berättade Ekonyheterna om hur minst 35 personer avlidit på svenska sjukhus på grund av plats- och personalbrist. Innan jag sövdes tänkte jag på Fredrik, elva år, som därför dött i vattkoppor. När jag väcktes ur narkosen tänkte jag mest på mig själv.

Sedan har jag levt som konvalescent. Det lät ålderdomligt redan när jag var barn, då mormor och andra äldre åkte på konvalescenthem. Jag låg hemma i sängen. Den första veckan helt hänvisad till ljuden från radion. Ovissheten var plågsam. Skulle synen återkomma?

Under tiden som följde fortsatte SR:s Kaliber undersöka sjukhusens platsbrist. Läkare berättade hur de tvingades ta risker med människors liv och hälsa. Det var det mest upprörande om välfärdsstatens förfall jag hört. Värre än aavslöjanden om skolkonkurser, friskolor som stänger ute ”fel” elever och vårdhem som missköter äldre.

När jag kunde läsa igen, långsamt och med möda, valde jag Plutarchos moralfilosofiska essäer. De finns nyligen översatta i ”Kärlek och vänskap”. Jag behövde mildheten och tilltron till eftertankens lugn. I hans brev till hustrun efter deras enda dotters död, skrev han om vikten att upprätthålla kroppsliga rutiner under svåra dagar. Sorgen ”dämpas av kroppens lugn [ … ] liksom när vågor bringas till ro vid stiltje.”

Jag lyssnade till Kalibers rapporter, men såg samtidigt något annat. När jag kände oro kunde jag ringa min vårdavdelning och inom bara några minuter få prata med en läkare. Jag var alltid välkommen för en kontroll. Det var som att höra Plutarchos översatt i medicinsk omtanke.

Många européer lever i föreställningen att de tusentals migranter som drunknar i Medelhavet är ett rimligt pris för att bevara den egna välfärden. Har sjukhuskorridoren utvecklats till samma slags zon av risk och slump? I sådant fall en plats där några tiotal tillåts dö för att vi andra ska få ännu ett varv på varuhuset — i stället för att rädda dem med en aning högre skatt. I båda fallen väger de utsattas liv lätt i majoritetens privata ekonomiska kalkyler. Det är den kyliga medvetenheten, alla vet ju konsekvenserna, som skrämt mig under konvalescensens sömnlösa morgontimmar.

Jag började läsa Harry Martinsson. Poesi har tydlig typografi och stor kägel. Lätt för sköra ögon. Samma år jag föddes skrev han: ”Det har kommit ett drag av förryckthet över oss alla; / ett fegt medflaxande ovärdigt människan.”

;Min sjukhuskorridor blev en av tillit. För Fredrik och hans vattkoppor blev den en plats bestämd av ”den råa nedskrotningsanda” Harry Martinsson oroade sig över redan för 56 år sedan. Vad har jag gjort för att bli den med tur i vår gemensamma otur?

Per Wirtén